När Marx och Gud gör revolution – om befrielseteologi i Nicaragua

Mercedes Toruño i sitt hem i León. Foto: Johannes Rydinger

För en tid sedan avled den nicaraguanske prästen Fernando Cardenal. En person med en framträdande roll under sandinisternas revolution i Nicaragua på 70- och 80- talet och en av få präster i landet med befrielseteologisk agenda. Latinamerika.nu har träffat Mercedes Toruño, vän och kollega till Cardenal, för att prata om det avtryck han lämnat i dagens Nicaragua.

Det är en glödhet eftermiddag i León. Mercedes Toruño tar emot i sitt hem. Vi slår oss ned i varsin gungstol och samtalar om befrielseteologin, Fernando Cardenal och hennes egen frigörelsekamp.

Veckorna efter Fernando Cardenals bortgång sörjdes han både inom och utanför Latinamerika och det skrevs om hans död i utländska tidningar så som New York Times. Enligt Mercedes Toruño finns det ett Latinamerika före och efter den befrielseteologi som Fernando Cardenal representerade.
- Det var som att öppna dörren och fönstren för släppa in ny frisk luft, säger hon för att förklara befrielseteologins inverkan på det latinamerikanska samhället i början på sextiotalet.

Ingen motsättning mellan tro och revolution
Precis som Fernando Cardenal, är Toruños livshistoria genomsyrad av befrielseteologi, den katolska rörelse som anslöt sig till en marxistisk agenda med ett särskilt fokus på social rättvisa och den Latinamerikanska arbetarklasskampen. Många av idéerna som förde Toruño och Cardenal samman med den Sandinistiska revolutionen fann sitt ursprung hos den peruanske prästen och teologen Gustavo Gutiérrez och tolkningarna han förde fram under början på sextiotalet, förklarar Toruño.

Medan Fernandos nu 90-åriga bror Ernesto Cardenal gjorde sig välkänd som en intellektuell och poetisk röst under det Sandinistiska upproret som störtade Somoza-regimen 1979, förde hans bror tillsammans med Toruño den revolutionära kampen till kyrkorummen och genom bibeltolkningar. För dem fanns det ingen motsättning mellan religion och marxism, två världssyner som i andra fall brukar betraktas som varandras motsatser.

- Plötsligt kunde vi tala om en Gud som inte längre fanns bortom den här världen, utan om en Gud som var en del av var och en av oss. Det gav oss alla samma rättigheter och det fanns inte längre några kontradiktioner mellan vår tro och revolutionen, säger Toruño.

Hon berättar vidare hur hennes kamp kom att sammanflätas med AMPRONAC, den feministiska falangen inom revolutionsstyrkorna. För i och med att befrielseteologin spred sin gospel öppnades en rörelse upp med större fokus på frigörelse och kärlek. På så vis bereddes en väg för att läsa och kungöra evangelierna utifrån en kvinnas ögon. En möjlighet att göra tolkningar som stödjer även kvinnans frigörelse, en feministisk läsning av bibeln helt enkelt.
- Men det Cardenal var särskilt duktig på var att sprida detta budskap vidare till den yngre generationen. För honom var hans hängivelse åt de fattiga tätt sammankopplat med en tro på att utbilda och ge de unga en röst.

”Hoppas att ungdomarna intar gatorna"
Fernando Cardenals engagemang för de Nicaraguanska ungdomarna kom framförallt att speglas i hans gärningar som utbildningsminister i det Sandinistiska kabinettet under åren 1984-90, då analfabetismen minskades från 52 procent till 13 procent.

Det var även i samband med att han tilldelades rollen som utbildningsminister, samtidigt som hans bror Ernesto blev kulturminister, som han blev avsagd sitt prästerskap på befallning av påven Johannes Paulus II. Påven bedrev under denna tid en stark anti-kommunistisk agenda inom den katolska kyrkan. Cardenal svarade att hans beslut att delta i revolutionen och stödja Sandinisterna kom från en kallelse av Jesus, en röst som vägde tyngre än påvens.
Cardenals kamp för ungas rättigheter kom att fortsätta hela hans liv. New York Times lyfter fram ett testamente till hans efterföljare från 2010 där han säger att  ”om en stat inte har något intresse av att respektera de oavhängiga rättigheterna till en kvalitativ utbildning, vilket alla barn har medfödd rätt till, ska staten åtminstone göra det utav rädsla för sin egen säkerhet.” För om rätten till en god utbildning inte infriades hoppades han att ”ungdomen tar till gatorna igen för att göra historia.”

Mercedes Toruño är dock kritisk till dagens ungdomars inställning till befrielseteologin.
- Jag tror många av dem har glömt sin dimension, säger hon eftertänksamt. Det är mycket annat  som står i vägen för att bejaka befrielseteologins idéer.

Efter att ha frågat vad hon menar med det börjar vårt samtal närma sig kyrkans relation till nuvarande presidenten Daniel Ortega och hans regering, ett kontroversiellt ämne, och hon börjar istället prata om påven Franciskus och vilken välsignelse han är. Hon verkar hoppfull när hon talar om honom. Toruño tycker att Franciskus lyckats sammanföra kritik mot kapitalismen med miljökampen. Hon tycker sig också se hur han väcker nytt hopp hos ungdomarna.

- Dessutom kommer han ju från vår kontinent, säger Toruño med ett leende.

Det är kanske inte så konstigt att hon ser Franciskus som en välsignelse. Med hans relativt progressiva inställning till HBTQ-rättigheter, kapitalism och miljö, har den nuvarande påven möjlighet att leda den katolska kyrkan i en ny riktning vilket givetvis skulle få effekter på det Syd- och Centralamerikanska kontinenten.

Men lyssnar vi till Fernando Cardenals förebud är påvens prisningar och retorik inte tillräcklig i sig för att åstadkomma förändring. Det är en kamp som måste föras från basnivå. Utifrån Cardenals teologi finns det kanske möjlighet att öppna fler vägar för att göra rösterna från Latinamerikas kvinnor, urfolk och HBTQ-personer hörda när de tar till gatorna för att utkräva sina rättigheter.

Text och bild: Johannes Rydinger, Nicaragua