Colombia har sedan 1991 en mycket progressiv konstitution där kvinnor, afrocolombianer och ursprungsfolk tillskrivs en stark ställning. Colombia har även ratificerat FN:s deklaration om kvinnors rättigheter. Trots detta har dessa grupper en mycket svår situation där deras rättigheter i många fall inte respekteras.
Chocó är en region i Colombia där människor har drabbats svårt av fattigdom och där staten lyser med sin frånvaro. Befolkningen består till 90 procent av afrocolombianer och till 5 procent av ursprungsfolk, resten är mestiser. Genom att tillhöra en av dessa redan diskriminerade grupper blir de kvinnor som bor och lever här, 54 procent av befolkningen, dubbelt negligerade. Att den väpnade konflikten i landet dessutom är mycket påtaglig i regionen försvårar deras situation än mer.
Enligt Nimia Teresa Vargas, en av grundarna till ett kvinnligt nätverk som arbetar i Chocó – Red Departamental de Mujeres Chocoanas – är ett av de största problemen att det i regionen råder stor arbetslöshet. Detta drabbar kvinnor på ett speciellt sätt, särskilt de kvinnor som tvingats fly från sina hem. På grund av att många män antingen dödats, rekryterats till någon av de väpnade grupperna eller flyttat för att söka jobb på annan ort, tvingas kvinnor att ensamma försörja en hel familj, många av dem på en lön som i bästa fall når upp till 300 kronor i månaden.
Våldtäkt som krigsstrategi och våld i hemmet, två typer av genusrelaterat våld, är ett annat stort problem i regionen. Det är till exempel inte ovanligt att tjejer i unga tonår utnyttjas systematiskt av män från både gerillagrupper och paramilitära grupper, men även av polis och militär. Enligt Iván Rúa, som är ansvarig för ett ungdomsprojekt i Quibdó, kallas de för ”dos miles”, vilket syftar på hur mycket flickorna får betalt för sina tjänster (cirka sju svenska kronor). Så länge flickorna genom att sälja sina kroppar drar in pengar till hushållet, gör sig föräldrarna båda blinda och döva för de övergrepp flickorna utsätts för. De stigmatiseras även av resten av samhället och anklagas ofta för att själva vara skyldiga för övergreppen.
Trots den svåra situation de chocoanska kvinnorna befinner sig i, är det många som engagerar sig i olika organisationer. En av dessa är Red Departamental de Mujeres Chocoanas, som jobbar med att stärka och stötta de kvinnor som bor i regionen. Nätverket skapades 1993 genom att en grupp kvinnor började samlas och berätta sina historier om vad de har varit med om för varandra.
Idag engagerar sig över 1 000 personer i nätverket och man samarbetar med 52 organisationer runt om i regionen. Man jobbar bland annat med att stötta kvinnor som försöker ta sig in på den politiska arenan och att inom både institutioner och i hemmen få människor att tänka ur ett genusperspektiv. Detta görs genom att exempelvis tala med män om att kvinnor måste ses som människor och inte bara som den som sköter hemmet.
Enligt Nimia Teresa har ursprungsfolkens och afrocolombianska kvinnor utsatts för konstant diskriminering sedan kolonialismens dagar, något som har satt spår i deras syn på sig själva.
– Vi måste själva lämna den negativa självbild som folk har tillskrivit oss, påpekar hon, men makthavare och vanliga människor måste även på allvar börja ta hänsyn till dessa starka men mycket åsidosatta kvinnors situation.