Historia

Nicaragua

Före koloniseringen

Det finns spår av människor i Nicaragua för 5000 år sedan. På 1200-talet skedde invandring norrifrån av folkslagen nicarao och chorotega som flydde undan de våldsamma aztecerna i nuvarande Mexico.

Koloniseringen

Christoffer Columbus landsteg aldrig i Nicaragua, men i jakten på ett sätt att ta sig över till Stilla havet seglade han längs Nicaraguas östkust 1502. Den förste spanjoren att stiga iland var Pedro Arias Dávila 1519, men den förste som kom för att stanna var Francisco Hernández de Córdoba som anlände 1524.

Samma år grundades städerna León och Granada och efter att spanjorerna utforskat möjligheten att segla upp längs floden San Juan och tusentals invånare av ursprungsbefolkningen som bodde längs med floden strukit med, blev Granada Spaniens första hamnstad längs atlantkusten 1539.

I och med att floden kartlagts och användes flitigt blev den även ett populärt tillhåll för pirater, främst från England. De attackerade spanska fartyg på väg mot Granada och tog sig emellanåt även hela vägen upp till Granada för att plundra.

Västra Nicaragua var därefter en provins som styrdes av Spanien via Guatemala, som en del av Vicekungadömet Nya Spanien. Eftersom spanjorerna inte hittade särskilt mycket av värde i Nicaragua, sändes tusentals ursprungsfolksinvånare som arbetskraft till kolonierna i Sydamerika.

Landets östkust hamnade däremot i början av 1700-talet under engelskt styre efter att under en lång tid använts som tillhåll för pirater vilka attackerade transporter till och från Europa och kolonierna. När östkusten blev engelskt territorium fanns flera olika bosättningar av ursprungsbefolkningar och även före detta afrikanska slavar som kom från ett skepp som förlist på väg från Portugal till Brasilien.

Självständighetsförklaringen

Den 15 september 1821 förklarade Centralamerika sig självständigt från Spanien.

Självständighetsförklaringen föregicks inte av något folkligt uppror, utan sköttes snarare som ett administrativt ärende. Samma politiska organisation som tidigare fortsatte att fungera, men de tog inte längre order från Spanien och behövde heller inte betala skatt till kolonialstaten. Fram till 1838 var Nicaragua del av den Centralamerikanska unionen, för att sedan bli en självständig stat. Då startade en långgående kamp mellan liberaler och konservativa om makten i landet. Liberalerna hade sitt huvudsäte i staden León och de konservativa i Granada och inte förrän 1845 lyckades de enas om en gemensam regering. Den politiska rivaliteten mellan städerna fortsatte dock.

På 1850-talet sökte liberalerna hjälp hos en nordamerikan vid namn William Walker, som mot ekonomisk ersättning stred mot de konservativa, för att få makten själva. Projektet slutade med att William Walker utropade sig själv till president i landet, mot liberalernas vilja, återinstiftade slaveriet och instiftade engelskan som offentligt språk. Han kunde först fördrivas ur landet efter att de konservativa och liberalerna slutit sig samman mot honom. Därpå följde 30 år av konservativt styre.

USA:s interventioner

1890 valdes den starkt nationalistiske liberale generalen José Santos Zelaya till president. Tiden med Zelaya beskrivs som ekonomiskt goda år. Under hans styre invaderades östkusten och landet bestod av det geografiska område som idag utgör Nicaragua.

Zelaya hamnade dock på kant med USA gällande bygget av en interoceanisk kanal. USA hade haft planer på att bygga en kanal för att lättare kunna transportera varor till och från västkusten och ville till en början att kanalen skulle gå genom Nicaragua, via floden San Juan. Zelaya motsatte sig de planerna och USA påbörjade istället bygget av Panamakanalen. När Zelaya sedan började förhandla om engelskt stöd för att bygga en järnväg tvärs över Nicaragua, avsatte USA Zelaya som president.

Det var den första av en serie attacker från USA:s marinkår. Under den påföljande perioden såg USA till att de presidenter som regerade i Nicaragua var av ”rätt kaliber”. Marinkåren utförde ytterligare ett par invasioner och etablerade sig slutligen permanent i landet. Något som inte uppskattades av varken de konservativa eller liberalerna. 1925 startade den deserterade liberale generalen Augusto C. Sandino en gerilla i opposition till nordamerikanernas närvaro. Sandinos gerilla hade sin bas i landets norra del och lyckades till slut få marinkåren att dra sig tillbaka.

Nicaraguas presidenter valdes under den här tiden med starkt inflytande från USA och för att ersätta marinkårens närvaro grundades ett nationalgarde, ”Guardia Nacional”, som skulle hålla ställningarna i Nicaragua. Dess förste chef var Anastasio Somoza Garcia. Det stod snart klart att nationalgardet inte stod under presidentens order, utan drevs som en fristående enhet under Somoza som lyssnade noga på USA:s önskemål. Sandino ska ha uttalat sig i nationell press och sagt ”Här i landet finns det tre makter: presidenten, nationalgardet och jag, Sandino.”.

Sandino mördades 1934 av vakter från nationalgardet, efter att ha gått med på ett möte i huvudstaden med den dåvarande presidenten, Sacasa, för att förhandla om läget. Sandino är än idag en viktig nationalhjälte för det nicaraguanska folket, oavsett politisk åskådning. Han har även gett namn till den politiska gruppering, FSLN (Frente Sandinista Liberación Nacional) som 45 år senare stod bakom vänsterrevolutionen i landet.

Tiden med Somoza

Anastasio Somoza Garcia avsattes som chef för nationalgardet av president Sacasa efter mordet på Sandino, men valdes själv till president vid valet 1935. Det var början på ett 42 år långt styre av familjen Somoza, med några kortare avbrott av tillfälliga presidenter som styrdes av Somoza.

Den förste Somoza, ”Tacho 1”, satt vid makten 1937-1956. Under den tiden hann han se till att nationalgardet, som styrdes hårt av honom själv, fick kontrollen över nästan alla samhällets viktiga funktioner: skatteindrivningen, tågtrafiken, posten, telegrafen, radiosändningarna, gränskontrollerna och hälsovården. Han fick även igenom en ändring i konstitutionen som förlängde presidentperioderna från fyra till sex år samt förbjöd omval, med undantag för Somoza.

USA var nöjd med Somoza, speciellt när Nicaragua, som första latinamerikanska land, gick med i andra världskriget. USA öste då krigsmedel över Nicaragua, vilket i sin tur också skapade ett ännu starkare och mer välutrustat nationalgarde. De avlossade aldrig ett endaste skott mot Japans eller Hitlers arméer, men Somoza utkämpade kriget på hemmaplan – genom att fängsla alla tyskar bosatta i Nicaragua och konfiskera deras egendomar, och på så sätt dryga ut sin egen kassa. ”He may be a son of a bitch, but he´s our son of a bitch”, kommenterade den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt Somoza.

Under 50-talet förekom olika grupperingar som motsatte sig Somozas styre och 1956 blev han mördad av den unge poeten Rigoberto López Pérez under ett restaurangbesök i León. Efter Tacho 1, styrde hans båda söner Luís Somoza Debayle och Anastasio Somoza Dabayle.

1962 grundades FSLN (Frente Sandinista Liberación Nacional) och motståndet mot diktaturen började ta sig mer organiserade former.

Revolution i landet

FSLN kunde tåga in segerrika i Managua den 19 juli 1979. Tiotusentals personer hade dött under kampen och infrastruktur och ekonomi var lagda i ruiner. Revolutionsårens kanske främsta framgångar var alfabetiseringskampanjen, jordreformen och satsningen på hälsovård och utbildning. Men man gjorde även stora misstag. Till exempel hur man handskades med minoritetsbefolkningen på Atlantkusten, man drev igenom en alltför kollektiv satsning på landsbygden och genomförde konfiskeringar på lösa grunder. Det började bildas oppositionsgrupper som genast fick stöd från USA. Det så kallade contrakriget höll på så gott som ända till valet 1990, och återigen dog eller lemlästades tiotusentals bönder och ungdomar.

Efter sandinisternas valförlust

I valet 1990 förlorade FSLN valet till en koalition, UNO, under ledning av Violeta Barrios de Chamorro. Valen som hölls 1996 vanns av Partido Liberal Constitucionalista, PLC, vars president Arnoldo Alemán körde ner landet i en ekonomisk svacka. Han dömdes senare till fängelse för pengatvätt, förskingring och valfusk. Presidentvalet 2001 vanns återigen av PLC, men med en presidentkandidat som tog klart avstånd från Alemán, Enrique Bolaños. 2006 valdes den gamle sandinistledaren och före detta presidenten, Daniel Ortega, åter till president.