Rädslans journalistik - därför röstade folket nej till fredsavtalet i Colombia

Fosterlandets hjältar eller olgarkins hjältar? Foto: Lari Honkanen

Det sägs att sanningen är kriget första offer. Efter åratal av medial demonisering av Farc-gerillan, var det svårt att under några få veckor få till stånd en folklig opinion för försoning.

En reporters uppgift är att söka sanningen och rapportera den. Det gäller att låta fakta och inte ens egna känslor styra. Det är nog så krävande i vanlig politisk journalistik, då varje journalist har sina egna politiska åsikter att undertrycka. Det är en annan sak när det gäller väpnade konflikter. Som människa är det trots allt svårt att inte låta sig beröras känslomässigt, när människor dödar människor.

Det underlättar förstås om det handlar om utrikesrapportering, speciellt om det handlar om ett krig långt borta från reporterns hemland. Och det underlättar om det handlar om en etnisk konflikt, säg mellan tutsier och hutuer, där reportern inte tillhör någondera. Men det är betydligt svårare för en utrikeskorrespondent, när det gäller politiska väpnade konflikter rörande höger-vänster dimensionen, som den Colombianska, ty då väcks reporterns politiska slagsida.

Hur svårt är det då inte för en reporter att vara opartisk i rapporterandet av sitt eget lands politiska inbördeskrig? Krig är polariserande till sin natur, vilket gör det extremt svårt att vara opartisk. Men inbördeskrig är polariserande på hemmaplan. Den inhemske reporter som vågar och lyckas vara opartisk blir inte sällan anklagad för att sympatisera med endera sidan av konflikten. Ett lands brist på public service, med uttalade publicistiska regler om opartiskhet och att höra olika sidor om kontroversiella frågor, gör också att tendentiös journalistik går ostraffad. Journalistiken förfaller till partsinlagor, till propaganda för endera parten. Såsom i kalla kriget, så ock i Colombia.

Den som studerar de Colombianska mediernas rapportering om inbördeskriget, märker fort partiskheten. Det märks i ordens valörer. Vissa ord är som bekant neutrala, andra är nedsättande, medan andra är skönmålande. Vilka ord journalisten använder för att beskriva aktörer och händelser påverkar förstås hur aktörerna och händelserna uppfattas av allmänheten.

Vad väjer man att kalla parterna i en konflikt? Krigsjournalistik handlar om att avhumanisera den andra sidan. Alltså istället för att kalla dem för Farc-gerillan, väljer mainstream media att kalla dem för narco-terroristas, knark-terrorister. Både knark och terrorist har en negativ klang hos de flesta. Till slut blir ordet Farc synonymt med det negativt färgade ordet knark-terrorist.

När medlemmar av Farc dödas, skriver de stora mediehusen att terrorister blivit ”eliminerade”. Men när soldater från Colombias försvar dödas, beskrivs de som ”héroes de la patria” fosterlandets hjältar, som kallblodigt mördats av terrorister. Underförstått så är det bara statens militärer som är nationalister. Farc-gerillan beskrivs aldrig i dessa ordalag. Trots att gerillan viftar lika ivrigt med den Colombianska flaggan som statens militärer gör, trots att de offrar sina liv för sin vision om Colombia, kallas de aldrig för fosterlandets hjältar av de stora mediebolagen.

Det samma, fast omvänt, gäller förstås om man läser Colombianska, kommunistiska bulletiner. Farc beskrivs som hjältar i rättvisans tjänst, som på grund av politisk uteslutning och våldsamt förtryck och militär förföljelse, bara har kvar att kämpa med samma mynt, mot oligarkin.

Det här är inget annat än krigsjournalistik. Krigs-journalistik fungerar bra för att mobilisera uppoffringar genom att generera rädsla och hat gentemot den andre. Den är mindre lämpad för att förbereda ett folk för försoning och en fredsprocess.

Det som hade behövts för en folklig majoritet för fredsavtalet vid folkomröstningen hade varit vad den norske grundaren av freds- och konfliktstudier, Johan Galtung, kallade för fredsjournalistik. Det är en journalistik som visar en konflikts bakgrunder och sammanhang. Det är en journalistik som lyssnar på alla parter. Det är en journalistik som utforskar dolda agendor. Och det är en journalistik som belyser fredliga initiativ, varhelst och närhelst de uppstår.

Text och foto: Lari Honkanen, Latinamerikagrupperna