Rafael Chimarro har kämpat för att rosföretagen inte ska släppa ut gifter i floden som rinner förbi hans hemby.
Ska du ge en bukett rosor till din älskling på alla hjärtans dag? Tänk en gång till. Bakom de perfekta knopparna döljer sig en dyster verklighet, kantad av miljöproblem, sjukdomar och arbetare som saknar rätten till facklig organisering.
– När rosplantagen först kom hit släppte de ut giftigt vatten direkt i floden. Sedan dess har vi kämpat för att kommunen ska ställa krav på företagen. De har visat oss att de inte längre använder de starkaste bekämpningsmedlen men man kan fortfarande känna lukten av det de besprutar med på nätterna. Överallt i kommunerna norr om Quito tornar blomindustrins växthus upp sig.Överallt i kommunerna norr om Quito tornar blomindustrins växthus upp sig.
Rafael Chimarro blickar ut över sin hemby Cuniburo och omgivningarna däromkring. I dalen precis nedanför byn ligger växthusen där världens mest perfekta rosor växer tätt och så långt man ser i dalen som utgör kommunen Cayambe glimmar det till i solen av de vita plastbyggnaderna.
Cuniburo ligger omgivet av rosföretag. Rosplantagerna har bara funnits i några decennier men Cuniburo har alltid varit en lantarbetarby. Innan blomföretagen kom var det haciendan, storgodset, som bredde ut sina ägor i dalen nedanför.
Kommunerna Cayambe och Pedro Moncayo i norra Ecuador är centrum för Ecuadors rosindustri. Här finns ständig tillgång till sol, vatten, lagom med kyla, billig mark och inte minst billig arbetskraft, men också närheten till Quitos internationella flygplats. Därifrån exporteras mängder med rosor till hela världen, däribland Sverige.
Bakom de perfekta blombladen finns en bitter sanning. Jaime Breil är hälso- och miljöforskare och har studerat blomindustrin under flera år. Hans forskning visar att gifter från blomplantagen rinner ut både i vattendrag och direkt i jorden runt plantagerna. Under månaderna innan alla hjärtans dag, när produktionstakten är högre, ökar också andelen gift i vattnet. I studien fann man också spår av kemikalier i komjölk hos djur som betat i närheten av blomplantagen.
Jaime Breilh menar att det en av anledningarna till det aggressiva användandet av kemikalier på blomodlingarna är kraven från oss konsumenter.
– Problemet är den efterfrågan som finns på marknaden. Om man vill ha en perfekt blomma utan defekter måste man använda kemikalier.
Förutom miljöproblemen är rosföretagen också kända för att behandla sina arbetare illa, med låga löner, osäkra kontrakt och otillräcklig skyddsutrustning. Visst betalar företagen den lagstadgade minimilönen på 218 dollar (knappt 1500 kronor), men den lönen går knappt att leva på.
Den obetalda övertiden är ett annat stort problem. Arbetarna jobbar på ackord som för varje år blir mer och mer krävande. På så sätt slipper företagen betala de extra timmar som det tar att få uppgifterna färdiga. Trots de dåliga arbetsförhållandena finns regelrätta fackföreningar bara på två av runt 500 blomplantager i Ecuador.
Tre decennier av nyliberalism förstörde konceptet med rätten att organisera sig. Det var ett bombardemang med antifacklig propaganda som till och med en del arbetare har gått på, säger Jaime Breilh.
Många vittnar också om riskerna med att organisera sig fackligt i Ecuador. Den som försöker organisera sina kollegor riskerar att stå utan arbete dagen därpå.
Teresa Gualavisi lämnade det hårda arbetet på rosplantagerna och blev mjölkbonde.Teresa Gualavisi lämnade det hårda arbetet på rosplantagerna och blev mjölkbonde.
Teresa Gualavisi bor också i Cunibundo. Efter 11 år i rosindustrin har hon hittat ett annat sätt att försörja sig. Med fyra mjölkkor som betar på en gräsplätt mitt i byn klarar hon sig bra och slipper samtidigt de långa dagarna på plantagen. Trots att hon var tvungen att arbeta långa skift betalade företaget inte vad de borde för de extra timmarna.
Vi var tvungna att vara där i gryningen och kom inte därifrån förrän vid tiotiden. Vi var tvungna, annars blev vi av med jobbet.
Inte heller var säkerheten vad den borde vara.
– Vi fick inte ens handskar, man fick arbeta så gott man kunde ändå. De brukade bespruta odlingarna medan folk arbetade, berättar hon.
Fakta
Under de senaste decennierna har blomindustrin seglat upp som en allt viktigare exportprodukt för Ecuador. Sedan starten har förhållandena på plantagerna kritiserats från miljö- hälso- och arbetsrättsligt håll. På senare tid har miljön på en del av plantagerna förbättras i och med att oberoende kontrollorgan som tyska FLP:s (Flower label program) inträde, men fortfarande är det bara knappt en femtedel av alla företag som är kopplade till ett oberoende kontrollorgan.
Inte ens de företag som har någon slags miljömässig eller social märkning har dock fackföreningar. (Förutom två). På vissa företag finns dock en slags mindre hotfull variant av arbetarorganisering, en arbetarkommitté, som i olika hög utsträckning styrs av företaget.