Bolivia är sydamerikanska kontinentens fattigaste land, starkt skuldtyngt. Enligt beräkningar av FN-organen FAO och WHO lever tre fjärdedelar av de bolivianska hushållen i fattigdom, och drygt hälften i absolut fattigdom (definierad som den inkomst som bara räcker till den absolut nödvändigaste maten och inget mer). På landsbygden lever 80 procent av hushållen i fattigdom. Medellivslängden är låg, endast 64 år, och spädbarnsdödligheten hög, 66 döda per tusen levande födda barn. 75 av tusen barn dör före fem års ålder och 7,5 procent av alla barn under fem år är undernärda.
För att bekämpa fattigdomen antog Bolivia 2001 en fattigdomsstrategi. Enligt strategin prioriteras ökad sysselsättning och bättre inkomstmöjligheter. Ökad kompetens och kapacitet hos de fattiga och bättre möjligheter för dem att delta i samhällslivet prioriteras också liksom minskad social och ekonomisk marginalisering. Vissa framsteg kan ses i de olika sektorerna. Tillgången till sjuk- och hälsovård har förbättrats, och utbildningsnivån uppvisar positiva indikatorer. Utbredningen av de vanligaste sjukdomarna har minskat, tillgången till sjukvårdinrättningar har förbättrats, och barnadödligheten har minskat.
Därutöver har analfabetismen minskat, och fler barn går ut hela grundskolan. Under Evo Morales mandatperiod har flera bidrag införts; skolbidraget “Juancito Pinto” som ska uppmuntra föräldrar att behålla barnen i skolan istället för att sätta dem i arbete, “Renta de Dignidad” som betalas ut som en form av ålderspension till personer över 60 år samt “Juana Azurduy de Padilla” som är ett bidrag för att blivande och nyblivna mödrar ska gå till läkaren och på så sätt ska man sänka den höga mödra- och barnadödligheten i landet.
Både i staden och på landsbygden är ursprungsfolkgrupper generellt fattigare än icke-ursprungsfolk, och människor på landsbygden är fattigare än människor i staden. Den tydliga uppdelningen mellan stad och landsbygd och etnisk tillhörighet gör att Amerikanska Utvecklingsbanken menar att dessa faktorers beskaffenhet gör Bolivia unikt, och att det är huvudhindret i arbetet med att minska fattigdomen och förbättra levnadsstandarden. Bolivia är därutöver ett av de länder i Latinamerika med störst sociala klyftor.
SOCIALFÖRSÄKRINGAR OCH SJUKVÅRD
Ett försäkringssystem för hälso- och sjukvård finns för dem som är fast anställda. Det omfattar idag mindre än en fjärdedel av den ekonomiskt aktiva befolkningen (23 procent). Den anställde avstår tio procent av sin bruttolön och får i gengäld rätt till gratis läkarbesök, sjukvård, mediciner och operationer, både för sig själv och i vissa fall för hela sin familj. Till familjen räknas också den anställdes syskon om de är yngre än 19 år, samt föräldrar. Försäkringen ger också rätt till ersättning vid arbetsfrånvaro på grund av sjukdom (75 procent) eller arbetsolycka (90 procent).
Den stora majoriteten av invånarna har dock ingen anställning och står därför utanför detta försäkringssystem. De får själva bära den fulla kostnaden för sina eventuella sjukvårdsbehov. Sjukvården är också mycket ojämnt utbyggd. 42 procent av landsbygdsbefolkningen saknar helt tillgång till hälso- och sjukvård. Arbetslöshetsersättning finns inte. Med Evo Morales har en ny typ av pension införts.
Den nya pensionen som ska nå ut till fler människor och som även innebär en höjning med 500 kronor om året är en del i en utvecklingsplan med syfte att utjämna ojämlikheterna i landet fram till 2015 med nära 50 procent. Den tidigare pensionen, Bonosol, instiftades för 10 år sedan och har finansierats med pengar från den utförsäljning av statliga bolag som vid den tiden ägde rum samt genom skatter.
Den nya pensionen, Bono de dignidad (värdighetspensionen) ska enligt regeringens förslag finansieras med pengar från den så kallade nationaliseringen i maj 2006 (en intäkt som i Bolivia går under förkortningen IDH och står för Impuesto Directo a los Hidrocarburos, det vill säga Direktskatt från gas- och oljefyndigheter). Pengarna från de ökade intäkterna av naturtillgångar har fördelats mellan departement, kommuner och universitet. Nu kommer departementen och kommunernas intäkter att sänkas med 30 procent för att finansiera pensionskassan.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER (MR)
Under de tidigare rådande militärregimerna var brott mot de mänskliga rättigheterna legio. Press och föreningsfriheten var starkt inskränkt. Oppositionella fängslades, torterades, försvann eller mördades. Sedan demokratin infördes i början på 1980-talet har situationen förbättrats men fortfarande förekommer övergrepp. Amnesty International påpekar bland annat i sina rapporter att boliviansk polis och militär ofta tar till överdrivet våld. Ett antal mord och försvinnanden från diktaturtiden är också fortfarande ouppklarade.
Det förekommer inte längre rapporter om politiska mord, men vid sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkorna och demonstranter har åtskilliga personer dödats. År 2003 under ”svarta februari” och ”gaskriget” i oktober dödades närmare hundra människor och flera hundratals skadades. Fortfarande har oroligheterna 2003 inte fått något definitivt rättsligt efterspel.
Under 2004 inledde den dåvarande regeringen ett samarbete med företrädare för det civila samhället för att skapa en nationell strategi för mänskliga rättigheter, ett arbete som ännu inte är klart. Sedan ett antal år tillbaka finns även ombudsmannaämbeten för MR-frågor, en process som Svenska biståndsorganet Sida stött. Bolivia har ratificerat flera internationella konventioner kring mänskliga rättigheter, och MR-aspekter tas upp även i nationell lagstiftning. Den stora fattigdomen, den ojämna resursfördelningen samt den utbredda korruptionen sägs dock påverka MR-läget negativt. Rättssystemet är långsamt och korrupt och straffriheten är hög.
Ursprungsfolk
Beroende på definition tillhör mellan 55 och 80 procent av Bolivias invånare någon ursprungsfolkgrupp, och de samt folk på landsbygden upplever ofta marginalisering. Det finns en lite grupp afrobolivianer, runt 25 000 personer, som lever söder om La Paz och de tillhör de mest utsatta när det gäller rätten till hälsa, utbildning och arbete.
80 procent av landsbygdsbefolkningen brukar 3 procent av den odlingsbara jorden, 20 procent brukar 97 procent. Analfabetismen är hög och uppgår på landsbygden till 25,8 procent (i städerna 6,4 procent), och endast 7 procent av landsbygdseleverna avslutar grundskolans alla sex år.
Ett statarliknande system, som härrör från kolonialtiden, praktiseras i många jord- eller skogsbruksregioner på låglandet. Arbetstagarna får lön i form av mat och husrum och ofta försätts de i långvarig skuld gentemot sina arbetsgivare.
Kvinnor
Diskrimineringen mot kvinnor är utbredd, de patriarkala strukturerna starka, och många kvinnor utsätts för våld. Uppskattningsvis nio av tio bolivianer som anmäler våld i hemmet är kvinnor. Dock uppskattas det att få kvinnor verkligen gör en anmälan.
Prostitution är legal och i samband med de obligatoriska hälsoundersökningar som prostituerade måste genomgå varje år rapporteras slarv och risk för smittspridning.
Mödradödligheten är 230 per 100 000 levande födda barn. FN anser dock att mörkertalet är stort och uppskattar antalet till nästan det dubbla. Abort är olagligt, utom i mycket speciella undantagsfall, och den största anledningen till mödradödligheten kan kopplas till illegala aborter eller bristfällig medicinsk assistans i samband med förlossningar.
Fler än tre gånger så många kvinnor som män är analfabeter och färre flickor än pojkar fortsätter hela grundskolan.
Kvinnor tjänar 55 procent av männens genomsnittslön, och trots att jord- och arvslagarna ger män och kvinnor samma rätt är endast 6 procent av jordägarna kvinnor. På parlamentarisk nivå finns ett krav att 50 procent av alla som kandiderar i offentliga val ska vara kvinnor, men i den politiska praktiken slutar det ofta med att kvinnorna sitter på mindre betydande poster, eller att de på andra sätt osynliggörs i den offentliga diskussionen.
Barn
Även barnens situation är i flera avseenden allvarlig. Ett av fyra barn under tre år leder av kronisk undernäring och ungefär 75 av 1 000 når aldrig fem års ålder.
Sex av tio barn utsätts för våld i hemmet. Nästan 40 procent av alla barn mellan 6 och 18 år (en miljon barn) beräknas bidra till familjens försörjning, och uppskattningsvis 10 000 ingår i det så kallade creadito-systemet. Det innebär att fattiga familjer skickar sina barn till medel- eller överklassfamiljer i städerna, där barnen får arbeta i utbyte mot mat, husrum och utbildning. Många gånger förekommer övergrepp mot dessa barn.
Vid misstanke om brott kan barn mellan 12 och 16 år hållas på barnanstalter på obestämd tid, utan juridisk prövning.
Rättsystemet
Ett annat MR-problem är bristerna i rättssystemet. Dåliga arbetsförhållanden och låga löner banar väg för en utbredd korruption inom rättsväsendet. Runt om i landets fängelser sitter sedan flera år interner som fortfarande inte dömts i domstol. Enligt lagen har alla misstänkta rätt till advokat, men få har råd att betala och de offentliga försvararna har små resurser och lite tid.
Landets fängelser är ofta överbelagda och inom murarna regerar internerna. Våld mellan fångar, men även mellan fångar och vakter, är vanligt förekommande. Även här är korruption vanligt. En fånge som har det bättre ställt kan köpa sig en bra cell och privilegier medan andra tvingas sova direkt på golvet i celler utan ventilation och belysning.
Många gånger lever även fångens familj i fängelset. Enligt lagen får barn upp till sex år, om de inte har någon annan stans att ta vägen, bo hos sin fängslade förälder. Trots det bor även dubbelt så gamla barn i fängelserna, och det totala antalet barn i Bolivias fängelser uppskattas till runt 1 000. Ibland blir det ett alternativ till att vara hemlös.
Tortyr och misshandel förekommer på polisstationer, och säkerhetsstyrkorna anklagas ofta för denna typ av övergrepp. Misstänkta gärningsmäns integritet respekteras inte. De visas upp för press och tv och många gånger bär de spår av misshandel. Även inom armén förekommer rapporter om grov pennalism och misshandel.
I många byar på landsbygden tillämpas samfällighetsrättvisa, justicia comunitaria. Brottslagen erkänner denna så länge den inte bryter mot de rättigheter och garantier som står i konstitutionen. Tyvärr har det dock begåtts övergrepp i namn av samfällighetsrättvisan. Så kallade lynchningar av civila har rapporterats, då befolkningen själva har bestraffat personer som ansetts bryta mot regler och lagar. Det har förekommit flera fall då de anklagade blivit misshandlade eller brända, några av fallen har haft dödlig utgång. Borgmästare har också mördats av bybor som inte längre har tilltro det vanliga rättssystemet.
Media
När det gäller yttrandefriheten garanterar konstitutionen denna. Medieutbudet är relativt stort och både stats- och privatägda mediebolag kan verka fritt. En person kan dock fängslas för kränkning av tjänsteman i utövning eller kränkning av presidenten, vicepresidenten eller ministrar, vilket den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har kritiserat.
Källor
Amnesty International
Interamerikanska Utvecklingsbanken, IADB
US State Department
Utrikesdepartementet: Mänskliga rättigheter i Bolivia 2005