Ett nytt lagförslag för att reglera vattenhanteringen i Colombia öppnar för privatisering av denna för människor och ekosystem livsnödvändiga vätska. I Chocó, ett av världens nederbördsrikaste områden, fruktar befolkningen att lagen kommer att göra det för dyrt för människor att resa på floderna.

Floderna är Chocós huvudtransportled Fotograf: Francisco Aurelio Mena Rodriguez, Cocomacia

Det är mitt under den värsta middagshettan och trots en fläkt i storlek med en mindre flygplansmotor är det svettigt på Cocomacias kontor i Quibdó, regionhuvudstad i Chocó. Cocomacia är en centralorganisation för afrocolombianska samhällen i Chocó. De arbetar för att uppmärksamma den svåra situation som regionens svarta befolkning lever i och fokuserar på landrättigheter samt rätten till utbildning och hälsa.

Framför fläkten sitter generalsekreteraren Fanny Rosmira Salas Lenis. Hon är upprörd och pratar snabbt. – Hur ska folk ha råd att åka på floden? Vi kan inte låta den här lagen gå igenom, säger hon.

Hon pratar om lagförslag nummer 365. I Colombia har det länge diskuterats att det behövs en samlad lag om vattenresurser och hushållning. Vattentillgången per capita i Colombia är den fjärde högsta i världen men paradoxalt nog kan 69 procent av landets befolkning vara utan garanterad tillgång på rent vatten år 2025, enligt IDEAM (Instituto de Hidrologia, Meteorología y estudios Ambientales). Anledningen till detta är att skötseln av landets vattenresurser har haft stora brister. Till exempel har man tillåtit industrier att förorena vattenreservoarer. Regeringen har nu tagit fram ett förslag till en vattenlag och i den inledande texten fastslås att vatten är en offentlig resurs. Lagförslaget har dock kritiserats för att öppna för privatisering av vatten, såväl dricksvatten som floder och sjöar.

Oro för tullar på floden
Fastän Chocó är hem för världens regnigaste plats, Tutunendo, råder brist på dricksvatten. Floderna är förorenade av avloppsvatten och arsenikutsläpp från gruvindustrin. Enligt Antonio de la Hoz, jurist på Cocomacia, innebär förslaget om en vattenlag att privata företag eller personer kan köpa rätten till ett vattendrags källa och därmed förfoga över allt vatten som kommer därifrån. På Cocomacia är man rädda för att det kan införas tullar eller avgifter för transport på floderna. Floden är ofta den enda transportleden för människorna i regionen och som en följd av de stigande bensinpriserna är kostnaderna redan höga. Ytterligare höjningar skulle därmed innebära en allvarlig inskränkning i Chocóbornas rörelsefrihet och möjlighet att försörja sig.

Rätten till vatten finns inte uttalad i någon av de stora internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, men däremot garanteras rätten till liv och hälsa. Vatten är nödvändigt för att dessa rättigheter ska kunna uppfyllas och det är därmed statens ansvar att människor har tillgång till rent vatten.

I Colombia har vattenpriserna trefaldigats på fem år och många människor som i teorin har tillgång till dricksvatten, har i praktiken inte råd att använda sig av tjänsten. För att förhindra privatisering av vatten och få rätten till vatten erkänd har det civila samhället gått samman och under ledning av miljöorganisationen Ecofondo startat en namninsamling för att tvinga fram en folkomröstning om en ändring av grundlagen. Genom folkomröstningen vill man få stadgat i grundlagen att vatten är en offentlig resurs och en grundläggande mänsklig rättighet.

Namninsamling för folkomröstning
För att få till stånd en folkomröstning genom folkligt initiativ behöver man stöd ifrån fem procent av väljarkåren, vilket motsvarar cirka 1,4 miljoner underskrifter. Kampanjen startade i mars 2007 och man har till slutet av juli på sig att samla in de namnunderskrifter som behövs. 1 200 organisationer arbetar nu frenetiskt över hela landet och en av dessa är Cocomacia.

En månad senare har Cocomacia problem med namninsamlingen. En stor andel av människorna ute i byarna kan inte skriva sitt eget namn och har därför låtit någon annan göra det åt dem. Detta godkänns inte av valmyndigheten och underskrifterna är därför oanvändbara. De har nu en och en halv månad på sig att samla in de 12 000 underskrifter som är deras andel i kampanjen. Än så länge har de 800, men på organisationen ger man inte upp så lätt. De satsar nu på större samhällen för att effektivisera arbetet.

Nina Vollmer och Astrid Nuñez,
fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia