Till slumområdet Nueva Esperanza kommer framförallt människor som tvingats fly från sina hem i angränsande regioner.
Omkring fyra miljoner colombianer lever just nu som flyktingar i sitt eget land. De har tvingats lämna sitt hem och sina ägodelar på grund av konflikter mellan väpnade grupper och militär och lever i en osäker och ofta prekär tillvaro.
Sofie Olsson, ledare för Utrikespolitiska Föreningen Lunds reseutskott besökte tillsammans med utskottet nyligen Colombia för att undersöka vad som görs för att hjälpa landets internflyktingar – och vad som borde göras.
Mari Luz hade allt. En gård med hus, lite mark och en inkomst. Frihet. Då kampen mellan den statliga militären och gerillan intensifierades i hennes hemregion Valle del Cauca, hämtades hennes man av gerillan. Mari Luz och deras barn hotades och var tvungna att fly genast; i bara pyjamas och utan några ägodelar tog de sig till Cali.
– Vi sov i kyrkor och tiggde för att få pengar att flytta till Neiva, där vi har familj. Det var mycket förödmjukande, berättar Mari Luz.
I Neiva, några timmar söder om Colombias huvudstad Bogotá, hamnade Mari Luz och hennes familj i slumområdet Nueva Esperanza. Hit och till grannområdet Brisa del Rio kommer framförallt människor som tvingats fly från sina hem i angränsande regioner. Inte alla bostäder är legala, invånarna saknar de flesta basala faciliteterna och dessutom krävs de på pengar av staten, anklagade för att ha tjuvkopplat elledningar.
Trähusen är hastigt uppspikade av egenhändigt ihopsamlat bråte och grusgångarna bärs upp av däck för att floden inte ska få marken att erodera. Avloppsvattnet som flyter i små rännilar mellan husen drar till sig myggor som sprider den fruktade denguefebern, vilket till största delen drabbar de barn som leker i området.
– Våra hus är inte ordentligt byggda, säger Angela, en av invånarna. När det regnar in och floden stiger översvämmas de, och våra saker förstörs. Vi tvingas ta oss upp längs sluttningen för att undkomma ormarna som tar sig in med vattnet.
Omkring 10 procent flyktingar
Antalet internflyktingar i Colombia uppgår, beroende på vilken källa man hänvisar till, till mellan 3,5 och 5 miljoner – en siffra som representerar cirka 10 procent av befolkningen och i världen endast överträffas av Sudan. Orsakerna är många, men har alla en koppling till den interna konflikt som pågått under den största delen av Colombias historia, men som eskalerade med utbrottet av La Violencia (Det stora våldet) i början av 1950-talet.
Konflikten är en av de längsta och mest komplicerade i vår tid och omfattar en mängd olika aktörer, däribland staten och på senare tid även indirekt multinationella företag. Den mest intensiva kampen har dock utspelats mellan gerillagrupper och paramilitära styrkor. Trots att största delen av Colombias befolkning vägrar att ens låta sig associeras med någon av konfliktens aktörer, menar UNHCR att de inte är ovanligt att de trots detta motstånd tvingas agera informatörer och mänskliga sköldar då någon av parterna vill vinna mark i kampen.
Organisationer, politiker, sociala rörelser, representanter för ursprungsbefolkning och lantbrukare, ja alla jag talar med, lyfter fram det faktum att Colombia fortfarande befinner sig i konflikt och inte, som många medier framställer det, i en postkonflikt. De betonar konfliktens bakomliggande orsaker – den handlar inte bara om det synliga väpnade våldet, utan grundar sig i sociala, politiska, ekonomiska och kulturella orättvisor och förtryck, korrupta samhälleliga strukturer och maktobalans. Det är heller inte droghandeln som är det mest centrala problemet, utan den kamp om territorium och därmed makt som utspelats sedan kolonial tid.
Fred i sikte?
La Ley de Victimas y Restitución de Tierras (Lagen för offer och återlämnande av mark) skapades med syftet att ge återupprättelse till de många colombianer som drabbats av konflikten – inte bara de som tvingats på flykt, utan även de som utsatts för sexuellt våld eller fallit offer för landminor. Många menar dock att lagen är otillräcklig: Det är mycket svårt att uppnå flyktingstatus eller återfå förlorad mark, processen är lång och komplicerad, och om man trots alla hinder lyckas få någon som helst ersättning avskrivs man sedan som offer.
– Om lagen hade fungerat hade vi inte bott så här. Staten vill inte hjälpa oss, menar Mari Luz.
Dessutom har det inte funnits resurser nog för att kompensera 4 miljoner offer. Enligt Casa de la Memoria, baserade i Neiva, är det viktigt att de och andra liknande organisationer arbetar för att staten ska ta sitt ansvar och garantera de rättigheter lagarna stipulerar, men även att de informerar offren om vilka rättigheter de har för att de sedan själva ska kunna utkräva dem.
Colombia är ett mycket legalistiskt land, men implementeringen är ofta bristfällig, vilket till stor del beror på strukturer som blandar in politiska intressen och främjar korruption. Avväpnandet av de paramilitära styrkorna AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) som med hjälp av ”La ley de justicia y paz”(Lagen om rättvisa och fred) slutfördes år 2006 är ett exempel:
– Det var inte en riktig fredsprocess, menar en tidigare medlare; regeringen ville genom demobiliseringen framförallt rena landets dåliga rykte för att bli en spelare internationellt, men lyckades inte uppnå det egentliga syftet.
Straffriheten som följde på demobiliseringen är ett faktum – många före detta paramilitärer har fortsatt på en liknande bana i så kallade Bacrims, kriminella gäng, och enligt Forum Syd finns endast 2 domar mot de 30 000 paramilitärer som begick brott. Som ett annat exempel har cirka 500 000 rapporterade fall av sexuellt våld resulterat i en enda fällande dom.
De flesta offer har ännu inte fått den upprättelse de enligt lag har rätt till. Men trots denna historia och nutid fylld av bakslag lever hoppet om fred – flera paramilitära skandaler har på senare tid börjat nystas upp och tron på en bättre, tryggare framtid stärktes hos många då president Juan Manuel Santos nyligen offentliggjorde att regeringen den 8 oktober kommer att inleda fredsförhandlingar med FARC-gerillan.
I frågan om hur konflikten i Colombia borde lösas finns lika många åsikter som individer. Det mest fruktbara tycks vara en tvåvägsprocess, innefattande såväl medling mellan alla inblandade parter och utformandet av en gemensam agenda, som en långsiktig satsning på att ta itu med grundläggande orsaker såsom fattigdom, arbetslöshet och rasism. Dessutom måste nya hot om tvångsförflyttning – ofta som följd av megaprojekt – undvikas om historien inte ska upprepa sig.