Det var i slutet av sommaren som den guatemalanska pressen började uppmärksamma att barnen på  landsbygden svälter ihjäl, och att ännu fler lider av kronisk undernäring.

I ”The battle for Guatemala” beskriver Susanne Jonas lite av bakgrunden till dagens hungerkatastrof. Det var utländska företag och kaffeplantager som från 1800-talets slut började tvinga bort ursprungsbefolkningen och småbönderna från den mark som de levt av i generationer. År 1900 var Guatemala tvunget att börja importera mat från utlandet och bristen på odlingsmark gjorde att landsbygdsbefolkningen, som tidigare varit fattig men självförsörjande, tvingades genomlida återkommande hungerkatastrofer.

I ett dokument från 2008 citerar FNs högkommissionär för mänskliga rättigheter siffror som gör gällande att två procent av Guatemalas befolkning äger 70-75% av den odlingsbara marken, och detta i ett land där majoriteten av befolkningen är jordbrukare. Enligt uppgifter från Land Action Research Network och Nisgua, två oberoende internationella NGOs, är markfördelningen ännu mer orättvis än så.

Sedan sommaren 2009 har den guatemalanska staten och utländska välgörenhetsorganisationer delat ut mat och näringsdryck i de värst drabbade områdena, och i en tv-intervju har Guatemalas vicepresident sagt att lösningen på Guatemalas hungerkris ligger i att stimulera privata initiativ och producera mer mat. Samtidigt har varken El Salvador eller Honduras rapporterat om hungersnöd under 2009, trots att dessa två länder har lägre BNP än Guatemala.  

Den guatemalanska pressen har varit knäpptyst om den orättvisa fördelningen av mark i landet, och ingen säger något om det faktum att flera bondbyar har vräkts från sin mark för att ge plats åt gruvor och plantager för socker, afrikansk palm och exotiska frukter. Söndagen den 27 september mördades läraren Adolfo Chi Xaman på grund av markkonflikt mellan bönder och det kanadensiska gruvföretaget CGN i El Estor, Izabal, i östra Guatemala, och latinamerika.nu har rapporterat om att ytterligare minst nio bondeledare har mördats under 2009.

Välgörenhet och näringsdryck i all ära, men vad folkrörelserna i Guatemala pekar på är att lösningen på matkrisen ligger i en rättvis fördelning av mark. Sett till BNP, naturresurser och elitens tillgångar så är Guatemala inte ett fattigt land, men de sociala orättvisorna är enorma. Det finns tillräckligt med mark för att landsbygdsbefolkning ska kunna arbeta och försörja sig själv. Vad som saknas är viljan att förändra.    

På latinamerika.nu citeras Domingo Hernández från Waqib Kej, ett av Guatemalas största nätverk för ursprungsfolk och småbönder:

 - Den officiella förklaringen till svälten är att regnet har uteblivit. Men ingen talar om sanningen, nämligen att vi är ett land rikt på naturresurser. Problemet är att den mesta marken är i händerna på ett fåtal, medan majoriteten inte har någon jord eller dålig jord att odla på. Dessutom upplåter regeringen och storgodsägarna större och större landarealer till transnationella företag som ägnar sig åt monokulturer, vilket innebär att basfödan majs ersätts med afrikansk palm som används till att producera energi.

Aron Lindblom