Terrorstaten Mexiko

Under senaste medföljningen i Acteal, nuvarande centrum för icke-våldsorganisationen Las Abejas, var jag med på en workshop för ungdomar som handlade om icke-våld. Under två dagar diskuterade ungdomarna sina rädslor och vilken typ av våld som finns i samhällena och i området där de bor. Det som återkommande dök upp var rädslan för militären, polisen, kidnappningar, godtyckliga arresteringar och paramilitärer och jag slogs verkligen av skillnaden mellan vad svenska ungdomar skulle ha svarat i samma situation.

Jag blev påmind av den råa och våldsamma vardag som dessa människor växer upp i och lever i varje dag. Den ständiga rädslan för att någon i din familj kanske inte kommer hem när arbetsdagen är slut, att inte veta vad som har hänt eller var man ska vända sig då det kan vara själva staten som är den skyldiga. Staten som ska vara där för att säkra dina rättigheter kan istället vara de som tar dem ifrån dig. Jag insåg hur svårt det är även för mig som befinner mig mitt i denna verklighet att på riktigt förstå vad det innebär att inte våga uttrycka sina åsikter, att inte våga försvara sina rättigheter, sitt hem eller sin mark i rädsla för att bli misshandlad, torterad eller fängslad.

I juli i år kom en rapport från människorättsorganisationen Comité Cerezo där man beskriver hur staten medvetet håller på att skapa en terrorstat för att kontrollera befolkningen och utöva sina politiska och ekonomiska intressen. För att staten ska kunna använda sig av sina våldsmetoder har de skapat en diskurs om en intern fiende i form av drogkarteller och organiserad brottslighet. De menar att ingen i landet längre går säker och att alla möjliga medel kan komma att bli nödvändiga för att krossa denna fiende. En del av statens strategi i att bekämpa drogkartellerna, den organiserade brottsligheten och våldet har under de senaste åren varit att kalla in tusentals militärer som nu har en konstant närvaro i hela landet. I många stater har de även tagit över vissa polisiära uppdrag.

Det man har kunnat se under de senaste fem åren är emellertid inte en minskning utan istället en ökning av våldet och antalet civila dödsoffer stiger för varje år. Anmälningar mot militärer har ökat dramatiskt och många av dessa handlar om misshandel, våldtäkter och oförklarliga försvinnanden.

Även om jag tidigare läst om alla de övergrepp som begås, inte bara i Mexiko utan världen över, så var det dock inte förrän vid detta tillfälle med ungdomarna i Acteal som jag verkligen förstod innebörden av begreppet terrorstat. En terrorstat innebär en vardag av våld, förtryck och övergrepp. Det innebär att leva med en rädsla som hindrar människor från att säga vad de tycker, från att kritisera, organisera sig eller kräva att brott begångna mot dem klaras upp. I en terrorstat skapar de styrande medvetet ett kaos. Genom våld och terror skapar de en rädsla hos människor för att säga emot och att agera mot de orättvisor de ställs inför.

Det jag emellertid såg hos dessa ungdomar, och det jag sett hos alla de människor som jag mött ute i samhällena där Kristna Freds medföljer, är en otroligt stark vilja och en enorm idérikedom till att förändra samhället de bor i till det bättre. Men istället för att bli lyssnade till förtrycks de, hotas eller fängslas.
Det är inte bara ursprungsfolken som lever i en vardag med risk för hot och förtryck. Statens diskurs om en inre odefinierad fiende har öppnat upp en möjlighet för staten att anklaga vem som helst för delaktighet i kriminell verksamhet vilket slagit hårt mot hela landets organiserade civilsamhälle.

Mexikos president Felipe Calderón har i flera tal sagt att man i kampen för att krossa den interna fienden kan komma att behöva bryta mot de mänskliga rättigheterna. Detta har i praktiken betytt att människorättsorganisationer som kritiserar statens och militärens brott mot de mänskliga rättigheterna anklagas för att stå på drogkartellernas och brottslingarnas sida. De blir således en del av den interna fienden vilket rättfärdigar mer repressiva metoder mot de som arbetar för ett rättvisare samhälle.

Det är ibland svårt att kunna se en ljusare framtid då man hör om allt våld och förtryck. Den utsatta situationen för ursprungsfolken i kampen för sina rättigheter och sin mark, kriminaliseringen av människorättskämpar och statens ovilja till att försvara sin befolkning får en ibland att tappa hoppet och det känns svårt att se en lösning. I dessa stunder får man dock inte glömma alla de som orkar och vågar stå upp mot alla de orättvisor de möts av varje dag. Det finns otroligt många människor runt om i Mexiko som varje dag kämpar för ett rättvisare samhälle och som liksom ungdomarna i Acteal sår små frön av rättvisa och icke-våld som växer och sprider sig till alltfler.

Text och foto: Malin Kullmar, Kristna Fredsrörelsen