Andar som lämnar kyrkogården, bakade bröd i form av människor, barn som mot förolämpning av den döda bjuds på godis, unga flickor som betalar för att gunga med kjolen flygande och hela härligheten till allmänt beskådande. Det är lite vad allhelgonadagsfirandet i Bolivia har att bjuda på.

Firandet av allhelgonadagen i Bolivia är en av de viktigaste helgerna på året. Bussbolagen sätter in extra avgångar och det råder ett frenetiskt resande över hela landet då alla människor vill resa till sina hembyar och fira med sina nära och kära. Till och med de mer eller mindre livegna hembiträdena får ledigt under denna helg för att resa hem till sina byar.

Det är lunchtid i familjen Guardia Flores hem. Enligt tradition lämnar själarna kyrkogården på allhelgonadagen mitt på dagen för att återvända till sina forna hem. Här väntar dotterdotter Carla Guardia Flores och hennes familj med ett bord med allt vad den döda i sitt liv tyckte om att äta.

Det söta brödet på bordet kallas för masitas eller på quechuaspråket urpus. Brödet är bakat i form av solen, månen, en trappa, en orm, ett lamadjur, en kanin och t’anta wawas som är quechuaspråk och betyder bröd-barn. På bordet finns också kakor som rosca (krans), empanadas (priog) och biscochos (småkakor) samt godis och torkad frukt. De maträtter som den döda tyckte bäst har tillagats, kyckling och griskött. Därutöver förstås dryck; i det här fallet öl och coca cola. I andra fall vin, chicha eller guarapiña, ett slags majsöl, eller guarapo som är en slags vinlikör.

Det är mindre än ett år sedan Carlas mormor, Pacesa Guardia Flores, dog och hon har gjort flera besök i hemmet sedan dess berättar Carla Guardia Flores. Bolivianer är vidskepliga.

- En gång när jag satt här på stolen och lutade mig tillbaka tog hon tag i mitt hår och drog det tillbaka. När jag vände mig om fanns ingen där, berättar Bismarck Díaz, Carlas pojkvän.

Bordet hemma hos familjen Guardia Flores är av högsta klass. Till kvällen har de bjudit in vänner och nära till en mässa i hemmet och även hyrt in en präst som ska komma och be för den döda. Efter mässan dricks och festas det. I vissa fall stannar de anhöriga uppe hela natten med den dödas själ.

Ju närmare i tiden den anhöriges död ägt rum desto mer energi läggs på att ställa i ordning bordet. Folk går från hus till hus för att hälsa på i de hem där någon nyligen gått bort.

Carlas mamma är dock redan orolig. När hon ringde för att bekräfta tiden med prästen verkade det som att han redan var full.

Rik t’anta wawa
Fattig t’anta wawaFirandet på landsbygden är ganska likt firandet i staden. Även de fattigaste familjer gör t’anta wawas (bröd i form av barn) och firandet förbereds flera dagar innan av kvinnorna i hushållen. Under den tid som den döde befinner sig i hemmet är det strikt förbjudet att ta sig till med något som helst arbete då detta skulle vara en förolämpning mot den döde.

Dagen efter allhelgonadagen är det dags för den dödas själ att återvända till sin grav efter att ha varit i sitt hem 24 timmar. Som en symbolisk handling välts bordet som ställts upp till den dödes ära eller också lyfter man av duken med hela dess innehåll. Det är också först nu som man kan äta av det som står på bordet. En familjemedlem kläs ut till spöke med ett vitt lakan över sig och med slangbella eller skärp jagar familjemedlemmarna ut spöket och springer efter det tills de får fatt det och kan slita av lakanet. På så sätt ska den dödas själ också ge sig iväg.

Dagen efter allhelgonadagen befinner vi oss på kyrkogården i byn Anocaraire, utanför Cochabamba. Vissa har redan under gårdagen besökt gravplatsen med blommor, och de som ännu inte smyckat graven med blommor gör det nu i stället. Kyrkogårdarna fylls med människor och de som har haft ett bord till den dödes ära i sitt hem tar med sina masitas och t’anta wawas till kyrkogården. Här på kyrkogården ber barn en bön eller sätter ihop en lustig ramsa, kallad coro, i utbyte mot godis, torkad frukt eller t’anta wawas. Bönen kan vara Fader vår medan en coro är ett summasurum som barnen själva sätter ihop. Ibland kan en coro vara riktigt stötande då barnen driver med döden och förolämpar den döda i stil med “Nu din gamla get har du äntligen gått hädan”. När några barn går i gång och i sin coro börjar rimma om seriefiguren Homer Simpson reagerar damen som förlorat sin man.

- Driver ni med mig eller?
Driver ni med mig?

I närheten av kyrkogården har det satts upp en jättelik gunga – wallunk’a på quechua. Här kan cholitas, det vill säga kvinnor i ursprungsfolksklädsel, för en slant svinga upp i luften för att med benen försöka gripa tag i en hink som hänger i en ställning i samma höjd nätt och jämnt nåbar om man sträcker ut med fötterna i farten.

Här i Anocaraire kostar det tio kronor att få bli uppsvingad i luften och sina bara ben och trosor till allmänt beskådande. Den som drar ner en hink får den som pris. I vissa byar fylls hinken med mat och annat, men här är det bara hinken som vinsten består av. Några kvinnor fnissar när de konstaterar att flickorna går med förlust eftersom en plasthink kostar mindre än tio kronor. Trots detta står flickor och kvinnor i kö för att gunga. De flesta är cholitas, men även en och annan tjej med jeans eller långkjol står i kö. Konferenciern som sätter på cirkusmusik varje gång en kvinna börjar gungas upp ropar på quechua.

-Här råder ingen diskriminering. Alla är välkomna; cholitas, jeanstjejer och även bögar.

Några flickor har desperat försökt knyta ihop kjolen för att underbyxorna inte ska blottas.
Allteftersom eftermiddagen lider övergår högtidlighållandet av den döda alltmer i festligheter. När det inte finns fler hinkar att vinna plockas anordningen ner och musiken börjar i stället dåna ur högtalarna med Modern Talkings större hits: Brother Louie, Cheri, Cheri Lady, Geronimo’s Cadillac och You’re My Heart, You’re My Soul. Det dricks chicha, öl, guarapo och guarapiña. För den döde är en dag i det verkliga livet över, och det är ett år kvar till nästa gång.

Text: Jessica Nilsson
Foto: Ronald Díaz

Fotnot: Enligt traditionen på landsbygden så tror man att själen från den döde stannar kvar ända till karnevalen i februari för att hjälpa till att skörda. Idéen att själen återvänder till sin eviga vila redan efter ett dygn kommer från katolicismen.