Lagom till 200-årsjubileet av avskaffandet av slaveriet i de brittiska kolonierna, öppnas slaveri – och afro-museet Muntu Bantú i Chocó, den provins i Colombia dit de flesta slavar fördes och där den afrocolombianska kulturen blomstrar.

I dag, den 23:e augusti, är den internationella dagen för hågkomsten av slaveriets avskaffande och de människor som i vår tid lever under slavliknande förhållanden. Muséet om slaveriet och afrokulturen, Munti Bantú, som är det första i sitt slag i Chocó, vill visa betydelsen av det historiska minnet. Där finns en skylt med orden: "Så att det aldrig händer igen!", med en bild på svarta som tjänar sina vita herrar. Historikern Sergio Mosquera, som i dagarna inviger museet, säger:

- Även om kropparna var fängslade, var tankarna fria och tillät språk och kultur att fortleva. Därifrån har vi fått uttryck, köksverktyg, dans och musik.

I muséet har temat slaveri inga nationella gränser. Sergio Mosquera har samlat in fakta om de olika etniska grupperna som kom till Amerika, varifrån Afrika de kom, de språk som talades och vilka ord och traditioner som finns kvar hos afroättlingarna i dag. Museet kommer bland annat att anordna filmvisningar och som exempel på gränslösheten kommer den första film som visas att vara det berömda slav-eposet "Rötter" om slaveriet i USA:s sydstater.Slavar på rymmen i en av tavlorna i museet Mantu Bantú i Quibdó, Chocó. Fotograf: Paulina Boija

Från slavar till rebeller

Slavhandeln var en strategi genom vilken kolonialmakterna kunde samla på sig rikedomar. Till Sydamerika kom slavskeppen till bland annat Brasiliens och Colombias kuster, och därifrån till andra länder. De fängslade människorna var inte sena att revoltera. Förutom de spontana upplopp som förekom under färden då fångar försökte slänga sig överbord, frigjorde sig många slavar organiserat och grundade byar med befriade slavar. År 1600 i norra Colombia grundade rebelledaren Benkos Biohó, från Guinea Bissau i Centralafrika, den första instansen av "palenque", ett fritt territorium för slavar som flytt fångenskapen. Biohó stiftade senare fred med spanjorerna. Men dessa, som var rädda för den självrespekten som Biohó frambringade hos befolkningen, svek avtalet, fångade in och mördade honom.

Till Chocó fördes slavarna som arbetskraft inom den lukrativa mineralnäringen. Chocós egna rebelledare under slaveriet var Barúle, en slav som startade ett uppror 1728. Han och andra ledare stupade i strid samma år. År 1851 avskaffades slaveriet i Colombia. De flesta av de frigjorda slavarna stannade i Chocó och grundade egna samhällen längs floderna i den svårtillgängliga regnskogen.Staty över Benkos Biohó, ledare för slavrebeller och grundare av det första fria samhället för förrymda slavar i Colombia. Fotograf: Whoisthatwithrachel (www.flickr.com)

Dagens stolta afrocolombianska kultur

Provinsen Chocó är den region i Colombia med flest ättlingar till forna slavar från Afrika, ca 70 procent av befolkningen. I dag är Chocós börda den fattigdom som drabbar slavättlingarna och ursprungsfolken, i kombination med den rikedomen som finns på deras territorier. Rikedomarna som främst består av guld, platina och en god jordmån, är alla begärliga för olika mäktiga intressen och har dragit in civilbefolkningen i den väpnade konflikt som pågår i hela landet.

Den stoltheten som Benkos Biohó och Barúle alstrade bland de svarta, syns än idag i Chocó trots de svåra förhållandena och konflikten. Med musiken som verktyg, rappar grupper som blandar influenser från den egna traditionella musikformen chirimía med modern hiphop och reggaeton, om sin vardag bland trampminor och väpnade aktörer, om Chocó och kärleken till sitt ursprung. Stolthet men inget idealiserande – grupperna är tydligt medvetna om de problem som folket i Chocó möter: strukturell diskriminering, alkoholism och våld. Det mest kända exemplet från Chocó är gruppen ChocQuibTown, som föredrar politiska budskap och socialt kommenterande framför vålds- och blingbling-romantik. (Se deras videor http://www.youtube.com/watch?v=reB4YLs-49U och http://www.youtube.com/watch?v=JIhdAyHj36c.)

Hiphopgruppen La Familia Ayara med dansare under ett framförande i Quibdó, Chocó. Fotograf: Paulina Boija

Alexandra Iriarte, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia