Skolgången i Mexiko, en fråga om kvantitet framför kvalitet?

Fokus: Barn i Latinamerika

Barnen framtid står på spel i det politiska spelet kring skolan.

Mexiko har ett utbildningssystem som på ytan ser ut att röra sig i rätt riktning. Det öppnas nya skolor och det har sedan 2008 varit obligatorisk skolplikt från tre års ålder och enligt Utrikespolitiska Institutet har framgångarna med att få alla barn till skolan varit stora. Dock har kritiken mot skolsystemet ökat och då främst från inhemska röster som påpekat bristerna i systemet.

– Det är en ond cirkel som inte går att bryta säger Lucy Arroyo, universitetslärare.

Skolan i Mexiko är uppdelad i en privat del och en statlig del. Den statliga skolan skall vara finansierad av regeringen och har enligt den Mexikanska konstitutionen tre grundprinciper; den ska vara fri från avgifter, sekulariserad samt obligatorisk. Som ett resultat av detta är det statens skyldighet att se till att det finns utbildning tillgänglig för alla barn samt se till att lärare och utbildning håller måttet. Enligt Sandra Rodriguez, lärare från grundskolenivå upp till universitetsnivå, är detta något som inte fungerar, även om utbildning är varje mexikans rätt.

– Frågan om skolan och utbildningen i Mexiko är oerhört komplex. Det är en spegelbild av samhället. En spegelbild som visar på ett kulturellt rikt samhälle, men också ett komplext samhällssystem där olikheterna mellan fattiga och rika blir allt större säger Sandra Rodriguez.

Två av de mest högljudda kritikerna av skolsystemet är journalisten Carlos Lloret de Mola och regissören Juan Carlos Rulfo som under våren 2012 släppte dokumentären ”De Panzazo”, på svenska ”Knappt godkänd”, i vilken de granskar det mexikanska skolsystemet.

De beskriver på ett tydligt sätt de uppenbara skillnaderna mellan den statliga och den privata skolan, vilka i sin tur ökar klyftorna i det redan stratifierade Mexiko. I intervjuerna med några av barnen från en av de privata skolorna betonar barnen skillnaderna och vad gemene man redan vet, att den akademiska nivån är av en helt annan klass i de privata skolorna. Barnen, som är runt tio år gamla, kommer också fram till slutsatsen att om de fattiga barnen fick samma akademiska utbildning som de får, kanske de på något vis skulle kunna ta sig ur fattigdom.

På ytan ser skolsystemet i Mexiko ut att vara på väg i rätt riktning. Den tidigare, och numera avlidna, ministern för den offentliga skolan, Alonso Lujambio, jämförde den Mexikanska utbildningen med länders såsom Sydkoreas och Finlands. Länder som ligger i topp när det kommer till frågan om utbildningskvalité.

Men jämför man Mexiko och Sydkorea spenderar enligt Reuters en mexikansk elev 4,5 timmar i skolan varje dag och i Sydkorea är genomsnittet 8 timmar. Jämför man Mexiko med grannarna i Nordamerika, USA och Kanada, vilka Mexiko också ingått frihandelsavtalet NAFTA med, är den genomsnittliga tiden för en mexikansk elev, 8,5 år i skolan, samtidigt som grannarna har ett genomsnitt på 13 år.

Ytterligare en punkt som motsäger Lujambios påstående är det faktum att mexikanerna läser igenomsnitt mindre än tre böcker per år, ett resultat av fattigdom och låg utbildningsnivå enligt Reuters.
‘La Maestra’

När det kommer till det mexikanska skolsystemet är Elba Esther Gordillo, också känd som La Maestra (Läraren), en kvinna som är oerhört omdebatterad. Hon har varit det högsta hönset för lärarnas fackförbund sedan Carlos Salinas var president i Mexiko, det vill säga i cirka 25 år. Hon har blivit kritiserad då hon spenderar stora summor på ett lyxigt leverne samtidigt som lärarna inte klarar vardagen på sin lön eller behöver köpa undervisningsmaterial för egna pengar.

Ledaren för lärarnas fackförbund, Elba Esther Gordillo blir hårt kritiserad.

Det faktum att Gordillo har varit involverad politiskt i mer än två sekel samt har sin familj utspridd på diverse poster i den mexikanska regeringen, påvisar hennes makt. – Så länge hon sitter där hon sitter, är det svårt att förändra utbildningen i Mexiko. Tyvärr har frågan om utbildningen, istället för att vara ett högt prioriterat ämne, kommit att bli en fråga om politiska allianser påpekar Sandra Rodriguez.

Enligt Reuters förfogar Gordillo själv över de pengar lärarna betalar in till sitt fackförbund, en summa som uppskattas till ungefär 60 miljoner dollar årligen. I Llorets de Mola och Rulfos dokumentär får hon bland annat frågan om hur många lärare det finns i Mexiko, något hon inte kan svara på, och inte någon annan fråga heller för den delen.

Utöver detta har de inte heller några siffror på hur många lärare som varje månad plockar ut lön men aldrig undervisar. Lloret de Mara frågar då Gordillo om det inte är dags att ha någon slags utvärdering av lärarna, för att se till att de håller måttet. Hon svarar att det låter som en utmärkt idé och något han borde sätta igång med genast, för det är inte hennes jobb att göra något sådant.

Som ett svar på en del av kritiken skapade lärarnas fackförbund en reklam för biografer där man först möts av en bild på ett nergånget klassrum och sedan en röst som säger; Från skolor som den här har vi lyckats utbilda ingenjörer, läkare, advokater och forskare.

Det är därför vi är säkra på att det är en ära att vara en lärare i Mexiko. Något det är för de eldsjälar till lärare både Lucy Arroyo och Sandra Rodriguez nämner. Lärare som tar sin egen lön för att köpa undervisningsmaterial och har en tro på barnen, barnen som ofta glöms bort då frågan har gått från att vara en fråga om social utveckling till en kontroversiell politisk fråga.

En framtida förändring?

– Många i det här landet tror att förändringen kommer om vi byter regering berättar Lucy Arroyo. Så är inte fallet, det är hos barnen vi måste börja. Om vi ger dem en chans kan Mexiko växa och utvecklas till det fantastiska land det är. Men i det samhällsklimat vi lever, där korruptionen går att följa hela vägen ut till landsbygdslärarna, ger vi inte barnen en chans.

De som föds in i fattigdom har stora problem att ta sig ur det, då deras utbildning inte klassas lika högt som den från en privat, fortsätter hon och målar med ord upp vad både filmen och de flesta kritiker anser vara de största problemen. Trots att Lucy är universitetslärare på ett privat universitet har hon en stor insyn i den kommunala skolan efter sina 20 år som lärare.

– Regeringen har satsat mer på skolan och siffrorna visar fint på att allt fler barn börjar i skolan. Vad siffrorna inte visar är den bistra sanningen. De bygger skolor, men det saknas lärare, inredning och skolmaterial och besöker man de offentliga skolorna i förorterna och mindre byarna sitter barnen på golvet.

-Det handlar inte om att barnen måste ha en lyxig skolmiljö, men de måste ha en miljö där det är möjligt att lära säger Sandra Rodriguez. Oftast är byggnaderna av uselt material något som gick att se förra hösten då taket på en skola i Monterrey, i norra Mexiko, föll ihop när det regnade.

Skolgången skall dessutom vara gratis, men alla måste varje månad betala en quota, vilket kan liknas vid en klasskassa, där eleverna betalar en summa som går direkt till skolan. Många av de statligt ägda skolorna har denna avgift för att kunna underhålla byggnaderna samt köpa de material som behövs för undervisningen.

– Är vår utbildning verkligen fri från avgifter då, är det många mexikaner som frågar sig bland dom både Sandra Rodriguez och Lucy Arroyo. I vissa skolor har dessa avgifter tagits så pass långt så att om eleven inte kunnat betala, har denne blivit utslängd från skolan.

Då har Secretaria de Educacion Publican, Mexikos statliga skolorgan ingripit och sett till att barnen fått komma tillbaka till skolan, men de gör inget för att förbjuda dessa avgifter. De hävdar till och med att det är ett bra sätt att finansiera skolan.

OECD utför med jämna mellanrum en bedömning av skolsystemet hos deras medlemsländer och nivån har i Mexiko förbättrats något. Enligt Reuters har president Felipe Calderon infört vissa reformer i skolsystem, men enligt experter går det alldeles för långsamt för att kunna ha en synlig påverkan.

-Det är hos barnen förändringen måste börja, och den måste börja nu säger Lucy Arroyo, något som inte kan negligeras denna vecka då vi ska uppmärksamma barnen och deras rätt till en ordentlig uppväxt och skolgång. Ett av de åtta milleniemålen som FN satt upp är grundskoleutbildning för alla.

Hon frågar sig också vad som händer då när man i ett land infört ”gratis” skolgång samt bättrat på statistiken så att den på ytan ser bra ut? Kan man luta sig tillbaka och låta andra ta hand om det? Utbildning är något man måste satsa på och fortsätta utveckla kontinuerligt, något som inte fungerar när man har en kvinna, som i folkmun kallas Darth Vader, som styr systemet med en järnhand.

Något som Angel Gurria, OECD minister och Mexikan i en intervju med Reuters också påvisar; En utbildning utan kvalitet gör att Mexiko inte kommer att minska ojämlikheten och gör det svårt att skapa en välmående medelklass samt att landet kommer ha stora svårigheter att mäta sig med andra ekonomier under tillväxt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *