Tillbaka till soptippen

Carmen Siles och hennes mamma har bott på soptippen i sju år med de fyra barnen och Carmens man. Foto: Simon Lundh

Långt ifrån hemmabio och fredagsmys lever och arbetar 13 familjer på soptippen i Jinotega i norra Nicaragua. Brist på arbete har tvingat dem till att sortera återvinningsbara material för småpengar medan deras barn leker bland trasiga flaskor i röken från den brinnande plasten.

En version av reportaget har tidigare publicerats i ETC:s nättidning.

För tre år sedan besökte jag El Vertedero, som soptippen i Jinotega kallas för, i samband med min praktik på biståndsorganisationen Svalorna Latinamerika. Den gången skrev jag mest om frivilligorganisationen Club Infantils arbete med barnen på El Vertedero, men den här gången blir jag inbjuden av familjerna till deras hem. De berättar sin historia och visar mig var de sover, ofta en flerbarnsfamilj som delar på två sängar. Det är smutsigt, flugorna sitter överallt, på barnens kläder, köksutrustningen och grönsakerna. Soptippen är inte bara deras bakgård, utan även deras toalett, och varje morgon går de en dryg timme till floden för att tvätta sig.

– Det här är inget bra liv, säger Santa Isidra Mesa, som bor på soptippen tillsammans med sina tre döttrar. Vi blir påverkade av röken och jag vill inte att mina barn ska fortsätta bo här, men man gör vad man måste för att överleva.

Hennes döttrar sitter bredvid och jag frågar vad de vill bli när de blir stora.

– Jag vill jobba med något bra, säger den ene. Jag vill bli läkare.

Vi går in i deras skjul. Det är mörkt och fuktigt, och väggarna är svarta och kletiga av sot. Hennes döttrar, däribland den blivande läkaren, busar med mig och tittar fram bland sprickor i den korrugerade plåt som utgör vägg mellan de trånga sovrummen och det av flugor invaderade köket. De skrattar så de gråter när jag spelar med i tittutleken.

– Varken jag eller min man hade något jobb, fortsätter Santa Isidra Mesa. Jag arbetade förut som hemhjälp men det gav inte mycket pengar. Det här ger inte mycket heller, men det är ett jobb.

Jag drar mig till minnes ett antal nicaraguaner jag har pratat med, ofta välställda, som gärna förklarar att dessa människor inte behöver vara där. Att det finns jobb och att de har valt detta liv på eget bevåg. ”Antagligen för att de är lata”.

 

”Bra och dåligt att bo här”

Jag träffar 18-årige Moisés Sea, som har bott här i nio år, och som trots allt inte är enbart negativ till sin situation.

– Det finns bra och dåliga saker med att bo här. Det dåliga är att det blir en del tjafs när man jobbar, men mestadels får man vara ifred. Det är ett ganska lugnt liv och man tjänar bra, säger han och får det att låta som vilket jobb som helst.

Med bra menar han 6000-7000 córdobas per fjorton dagar, vilket är runt 2000 kronor och betydligt mer än de andra jag pratar med anger. Deras uppskattning är ungefär hälften. Kanske har det att göra med att han ännu är ung och frisk. Risken att bli sjuk är inget han oroar sig över heller, trots att röken från den brinnande plasten stundvis ligger över El Vertedero som ett surt moln.

– Jag har aldrig blivit sjuk, säger han sturskt.

Granne med honom är Carmen Siles och hennes fyra barn, man och mamma. Hon är inte heller rädd för att bli sjuk.

– Vi flyttade hit för sju år sedan och vi har anpassat oss till livet här. Med Guds hjälp har ingen av oss blivit sjuk.

Även om hon medger att livet är hårt här finns det någon form av obotlig, religiös optimism hos henne. Detta trots att hennes tioåriga son nyligen trillade av en av sopbilarna och skadade benet så allvarligt att han nu inte kan gå och därför hasar runt på rumpan bland kanyler och glas.

– Vi är här för att vi måste, men vi använder det lilla vi tjänar till att köpa mat och mjölk till Lillan. Vi tjänar runt 500 córdobas i veckan, om vi hittar järn och koppar. Nu ska även min fyraåriga son börja skolan, så då tänkte jag skriva in honom på en internatskola eftersom vi inte har råd med skolmaterial.

När jag frågar henne om hennes framtidsönskan är svaret kort och direkt.

– Att hålla mig vid liv.

 

Projekt för att förebygga risker

Längre bort, närmare den branta avsatsen i bortre delen av soptippen, står en man och en kvinna och letar material. På stenen bredvid sitter deras son och leker med något han har hittat. De bor inte på El Vertedero, men de senaste 18 åren har de kommit hit varje dag för att arbeta.

– Vi håller precis på med ett projekt tillsammans med en tysk organisation som handlar om att informera barn som jobbar såhär om deras rättigheter, berättar Lydia Palacios Chrong på Club Infantil. Tanken är förstås inte att de ska fortsätta jobba där eftersom det är en väldigt utsatt situation de befinner sig i, men medan de gör det vill vi försöka förebygga de risker som finns. Bland annat har vi startat ett projekt där ett antal företag och restauranger har gått med på att källsortera sina sopor som ungdomarna sedan hämtar upp varje fredag. Då slipper de att vara på El Vertedero åtminstone en dag i veckan.

Hennes förhoppning är att inställningen hos ungdomarna så småningom ska förändras och att de ska känna att det finns andra möjligheter att tjäna pengar, men det går långsamt. Vid mitt första besök på El Vertedero berättade folk från samma organisation också att barnens föräldrar ibland inte ser någon nytta med att barnen går i skola, att de gör mer direkt nytta om de hjälper till på soptippen.

 – Vi pratar även med föräldrarna, dels om barnens rättigheter, men också om vikten av barnens skolgång. Det gäller att förändra den allmänna attityden.

Organisationen jobbar alltså även med att få barnen att gå i skolan, vilket de flesta gör, samtidigt som de erbjuder dem möjligheten att komma till Club Infantils lokaler på eftermiddagarna för att gå kurser i serieteckning, dans, skönhetsvård och andra ämnen som ger såväl rekreation som framtida alternativa inkomstmöjligheter.

Bakom mig omsluts El Vertederos invånare av röken från den brinnande plasten. Jag vänder för att gå tillbaka till bilen. Att leva såhär är inget man önskar ens värsta fiende. Men mitt hjärta fylls också av den glädje barnen här uppvisar, hur de på frågan vad de gör för att ha kul svarar "spela fotboll och baseboll" eller "springa och hoppa", lika självklart som alla andra barn skulle ha gjort, och med skratten och leenden jag möts av när de busar med mig inne i plåtskjulen som är deras hem.

Text och foto: Simon Lundh, frilansjournalist