Små framsteg på FN:s världskonferens om urfolk

FNs Världskonferens för urfolk. Foto: Yubi Hoffmann, publicerat på UN Foto, Flickr

I slutet av september hölls FN:s första världskonferens om urfolk i New York, något som i högsta grad rör de 40-50 miljoner personer i Latinamerika som identifierar sig som urfolk. Men framgångarna för urfolken under konferensen är dock blygsamma - i jämförelse med staternas.

De försynta steg framåt för urfolken som världskonferensen ledde till och det slutdokument som processen mynnat ut i är främst ett större erkännande av urfolks rättigheter i det internationella systemet.  Konferensens ”vinnare” är istället staterna. Detta då inga progressiva förbättringar gjordes i själva deklarationen och viktiga förslag från urfolken utelämnades. Det skriver Indian Country Today Media Network.

- Slutdokumentet från Världskonferensen om urfolk undviker några av de viktigaste komponenterna i Alta-dokumentet (i vilket urfolken utryckt sina rekommendationer till FN, reds. anm.) genom att använda ett språk som inte betonar dessa aspekter. Resultatet blir att staterna bibehåller sin politiska dominans, skriver Dina Gilio Whitaker i Indian Country Today Media Network, som analyserat processen inför och efter Världskonferensen.

Inofficiellt deltagande av urfolken

Målet med FN:s världskonferens om urfolk var för FN:s generalförsamling att ta fram ett slutdokument som ska vägleda staters och internationella organs arbete för hur de bättre ska kunna implementera FN:s deklaration om urfolks rättigheter.

Urfolken själva hade dock ingen offentlig roll i utformandet av dokumentet, men deltog med inputs under förberedelseprocessen. Deras huvudsakliga bidrag var Alta-dokumentet som är utkomsten av ett möte som hölls i juni 2013 där urfolk från hela världen samlades för att komma överens om sina gemensamma ideal och rekommendationer. Utvalda urfolksrepresentanter har även haft en konsultativ roll under två informella utfrågningar i juli och augusti 2014, där de och medlemsstaters representanter fått komma med kommentarer på utkastet till världskonferensens slutdokument.

Missnöjet med avsaknandet av likvärdigt deltagande av urfolk och stater resulterade i att vissa grupper, så som North American Indigenous Peoples Caucus’ (NAIPC), bojkottade porcessen och krävde att konferensen skulle ställas in.

Utvattnat i språk och reservationer

Slutdokumentet som antogs 22 september, innehåller totalt 36 klausuler som rör olika åtaganden av medlemsstaterna och FN. Bland annat att staterna åtar sig att jobba för fritt och informerat samtycke i frågor som rör urfolks territorier, empowerment av urfolken, (att de ska ha möjlighet och kapacitet att bestämma över sina egna liv), att förbättra tillgång till kulturellt lämplig utbildning, hälsa och ekonomisk utveckling samt minska våldet gentemot urfolk, speciellt urfolkskvinnor.

Även om alla dessa punkter är viktiga, är det dock ingenting som är nytt utan snarare ett bekräftande av det som redan står i Deklarationen för urfolks rättigheter. Svårigheten har varit att få staterna att implementera dessa.

Enligt Indian Country Today Media Network gör dokumentet därmed inga drastiska åtgärder för att höja den politiska statusen för urfolk utan använder istället ett mjukare språk än Alta-dokumentet vilket urvattnar urfolkens förslag och gynnar staterna.

Till exempel, där urfolkens Alta-dokument rekommenderar att utveckla övervakningsmekanismer för att säkerställa principen om fritt och informerat samtycke (free, prior and informed consent) i relation till utvinningsindustrier och andra aktiviteter i deras territorium, erkänner och bekräftar endast slutdokumentet från konferensen de åtaganden de har gjort i Deklarationen om Urfolks rättigheter, om fritt och informerat samtycker via urfolks ”representativa institutioner”.

Vidare, antogs dokumentet med reservationer av Vatikanstaten som ställde sig emot klausulen som garanterar reproduktiva rättigheter och av Kanada som ställer sig emot klausulen om fritt och informerat samtycke. Detta innebär att de väljer bort dessa klausuler, vilket även fler stater kan göra framöver. Deklarationen om urfolks rättigheter är ett så kallat “soft-law” dokument och det finns därmed inga lagliga förbindelser i att följa den, som det till exempel gör för de länder som ratificerar ILO-169.

- Vad jag har sett och hört hittills är att alla presidenter har fina diskurser, men där jag kommer ifrån stannar det bara på papper och lovord, inte i handling, sa Patricia Gualinga, representat från Sarayuku-folket i Ecuadorianska delen av Amazonas, under konferensen, enligt The Guardians rapport.

Positivt att inkluderas i post-2015 utvecklingsmål

Under själva konferensen var dock de flesta talarna positiva och hoppfulla för vad konferensen och slutdokumentet ska leda till och för många ses det som en milstolpe i arbetet för urfolkens rättigheter.

- Vi firar att fokus på urfolks rättigheter är mer erkänt idag än vad de varit tidigare, men det är även en uppmaning till handling att göra ännu mer för att främja och skydda dessa rättigheter och att de implementeras, sa Ivan Šimonović, FN:s biträdande sekreterare för mänskliga rättigheter under konferensen.

Klausul 32 i dokumentet var en av de punkter som lyftes fram som viktig av flera talare. Beslutet säger att medlemsländerna ska ta särskild hänsyn till urfolkens rättigheter under processen att utarbeta utvecklingsmålen post-2015, när nya riktlinjer dras upp för det som ska ersätta milleniemålen. Detta är ett handlingsinriktat beslut som kan säkerställa att urfolkens rättigheter får mer fokus under denna period. Dessutom, menade Collin Beck, representant för Solomon Öarna, att urfolkens speciella relation och helhetstänk för natur och människor, kan hjälpa resten av världen att uppnå hållbarhet. 

- Post-2015 utvecklingsmål handlar inte bara om att utrota fattigdom, utan även att hela vår planet.

Även om det är för tidigt att säga vad konferensen och slutdokumentet kommer få för verklig betydelse för Latinamerikas 40-50 miljoner urfolk, menar skribenten Dina Gilio-Whitaker, som övervakat processen för Indian Country, att det var staterna, snarare än urbefolkningen, som kom ut ur processen som vinnare. ”Hittills kan vi åtminstone säga att urfolksrepresentanterna fick ut mycket mindre än vad de önskade, baserat på rekommendationerna gjorda i Alta, men att blygsamma vinster gjordes”, skriver hon sammanfattande.

Text: Anna Nylander, Latinamerikagrupperna
Foto: Yubi Hoffmann, publicerat på UN Foto, Flickr: https://www.flickr.com/photos/un_photo/15138344907/in/set-72157614476504...

 

 

Fakta

Urfolks rättigheter och FN

Enligt IPU (Inter-Parliamentary Union), utgör urfolk 5 procent av världens befolkning men representerar 15 procent av de mest missgynnade grupperna. De svarar för en tredjedel av den miljard människor som lever i extrem fattigdom och utsätts för regelbunden diskriminering, tvångsvräkningar från sin mark och förlust av sin identitet.

Urfolkens rättigheter baseras på lagar, konventioner och dokument på olika nivåer. Varje land har sina lagar vad gäller urfolks rättigheter, och ambitionsnivån varierar därför från land till land. FN:s deklaration om urfolks rättigheter från 2007 stakar ut de principer alla länder bör följa för att uppfylla internationella normer. Dock är de inte lagligt bindande, utan så kallad ”soft law”. Den kan användas som ett verktyg för ansvarsutkrävande, men staterna kan inte dömas för sitt handlande om de inte uppfyller principerna.

Det andra verktyget är konventionen ILO 169, ett internationellt lagligt bindande instrument, öppen för ratificering för alla länder, som specifikt gäller urfolks rättigheter. 20 länder har idag ratificerat ILO 169 och de har då anslutit sig att formulera sina lagar i enighet med konventionen. Sverige har inte antagit ILO 169, men däremot många Latinamerikanska länder (Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Dominica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Peru, Paraguay och Venezuela).

Det finns även andra mekanismer inom FN för att underlätta att uppnå urfolkens rättigheter; Det Permanenta forumet för urfolksfrågor, En speciell FN-rapportör om rättigheterna för urfolk och en expert-mekanism för urfolks rättigheter.