Skratt som förändrar livet

Genom cirkusskolan, El Nido de los Artes, lär barnen sig jonglera, spela teater och cykla på enhjuling. Foto: Simon Lundh

I en av Estelís yttre stadsdelar i norra Nicaragua, försöker en grupp killar i 20-årsåldern styra in områdets yngre invånare på andra banor än de som ofta erbjuds i utsatta områden. Genom cirkusskolan, El Nido de los Artes, lär barnen sig jonglera, spela teater och cykla på enhjuling.

En av de yngre killarna i gruppen spänner ögonen i mig medan han försöker balansera och posera på sin enhjuling. Han har en imponerande balans och det syns att han försöker le samtidigt, men akrobatiken kräver sin koncentration och leendet blir till en grimas.

Bakom honom kastar en av ledarna och en annan liten grabb käglor mellan varandra medan en grupp boende i området har samlats för att titta på vad ungarna håller på med. Spontana applåder och jubel bryter ibland igenom den annars ganska tysta tisdagskvällen i stadsdelen Boris Vega, i utkanten av Estelí i norra Nicaragua.

Det är här cirkusgruppen El Nido de los Artes håller till tre kvällar i veckan.

– Vi vill ge barnen en chans att hänge sig åt konst och få en annan livsvision än att bli konsumerad av den teknologiska världen vi lever i, säger grundaren, 27-årige Lester Jirón, när han tar en paus från jonglerandet med sin elev. Här får de lära sig att dansa, spela teater, clowneri, jonglera och akrobatik. Allt de vill prova på. Ju fler människor som kommer hit med nya idéer desto bättre eftersom det ger oss nya upplevelser också.

Lester Jirón kommer själv från stadsdelen så han vet vikten av efterskolsaktiviteter just här.

– Det här är ett marginaliserat område med sociala problem och skolan är ett verktyg för social förändring, såväl i samhället som hos oss själva. Det finns en del droger här och det är en mörk sida som vi inte vill att barnen ska se. Vi hoppas att de hellre vill syssla med kultur i framtiden efter att ha provat på det här.

I en värld där många barns föräldrar arbetar för mycket eller för lite, ofta är fattiga och där alkoholism är vanligt har ledarna till och med kommit att fungera som mer än bara cirkusinstruktörer.

– Vi försöker även hjälpa barnen i deras personliga utveckling och värderingar. Ibland hjälper vi dem med läxorna och vi använder cirkusen som ett stimulansmedel för att de ska göra bättre ifrån sig i skolan.


Lång erfarenhet av cirkus

På grusvägen utanför lokalen de håller till i fortsätter barnen att gyckla på olika sätt. En av de andra ledarna har börjat jonglera med hattar, en annan roar sig med diabolo och killen på enhjulingen har än mer imponerande lagt till jonglering med tennisbollar till sin föreställning. Ljuset börjat falna, den fåhövdade publiken börjar skingras och det är snart dags för gruppen att flytta sig inomhus.

Lester Jirón har ägnat sig åt cirkuskonster sedan 14 års ålder.

– Jag deltog alltid när det hände något i området. Jag brukade gå på styltor eller dansa gigantona (latinamerikansk folkdans med stora masker).

Skolan startade han 2012, efter sju år på en cirkusskola i staden Granada, Spanien.

Tillsammans med fyra andra ledare driver han nu gruppen och skolan mer eller mindre ideellt. Genom ett projekt sponsrat av en schweizisk organisation har de fem ledarna fram tills nyligen fått dela på 50 dollar i månaden, men nu har det samarbetet tagit slut. Lester Jirón själv har utbildat sig till kock, men tycker att han behövs mer på El Nido de los Artes. Därför jobbar han för tillfället inte.

– Det finns så mycket att göra här med organisationen och i slutändan är det ändå inte pengar det handlar om. Vi tycker om att jobba med barnen och jag fylls med energi och glädje när jag ser hur de ler och skrattar. Det får mig att inse att jag gör något bra för dem, och deras föräldrar som då förstår att deras barn lär sig något bra. Jag tycker om att dela med mig av det jag vet.


Tufft få ihop ekonomin

Inne i lokalen trängs fler och fler barn om utrymmet. Käglor och ringar flyger runt i luften lika ofta som de studsar runt på golvet, samtidigt som några barn bygger en mänsklig pyramid och killen på enhjuling fått sällskap av en jämnårig tjej. Totalt brukar runt 15 barn besöka cirkusskolan efter att deras riktiga skoldag är över, däribland tioårige Jerry, som har gett sig på käglorna.

– Jag gillar att jonglera, cykla på enhjuling och diabolo, berättar han sådär exalterat att han knappt får ur sig orden mellan andetagen som bara barn kan. Sen är det kul med workshops också, som breakdance, och att man får nya vänner.

Gruppens ledare har uppträtt på olika festivaler runtom i Nicaragua. Några gånger har de äldsta eleverna kunnat hänga med, men de yngre får av organisatoriska skäl avvakta lite till. Den stora frågan är hur länge det kan fortsätta. Den eviga frågan om finansiering är alltid aktuell.  

– Det är väldigt svårt. Vi får inget kommunalt eller statligt stöd. Tillsammans med den schweiziska organisationen försökte vi hitta material men nu när det projektet tagit slut står vi utan pengar.

Enda lösningen är att visa upp sig där man kan. Men för att göra det måste de få in pengar till att ta sig dit. Ett klassiskt moment 22.

– Vi arbetar till exempel med ett nätverk med liknande grupper runtom i Centralamerika, men det är svårt at få tillräckligt betalt för ett jobb som det här och man vill trots allt inte göra det gratis. Det är ändå ett jobb. Vi behöver också få in pengar till kvällsfikan som vi ger barnen eftersom de är hungriga mot slutet av kvällen.

Den stora förhoppningen ligger just nu i en resa till Spanien, och kanske även andra europeiska länder.

– En grupp vänner där har genom en kabaré samlat ihop pengar till två flygbiljetter åt oss. Vi hoppas kunna få ihop två till så att vi kan bjuda på en ordentlig föreställning. Då åker vi dit för att uppträda och förhoppningsvis samla in pengar till bättre utrustning. Vi behöver bland annat nya madrasser. Med gruppen i Granada besökte jag även Tyskland och Schweiz och kanske kan vi få till något liknande igen. Det hade kunnat rädda El Nido de los Artes, men inget är säkert än.

Text och foto: Simon Lundh, frilansskribent