Medan diktatorn är ostraffad dör folkmordsvittnen

Pedro Chávez Britos släktingar har samlats i hans hem runt kistan. Foto: Aron Lindblom

Pedro Chávez Brito, ett av vittnena i folkmordsrättegången som hölls i Guatemala 2013, tvingades fly från armén som barn och levde hela sitt liv i fattigdom. När han nyligen avled gjorde Latinamerika.nu en resa till hans hemby och minnena av folkmordet som begåtts i trakten.

Pedro Chávez Brito vittnade i Guatemalas folkmordsrättegång i början av 2013 och hans vittnesmål finns registrerat med nummer 71 i domen. Under rättegången beskrev Pedro vad som hände när armén kom till hans hemby Sajsiban en dag året 1982 då han var cirka tio år. Domarnas sammanfattning inleds med orden ”när armén kom till Sajsiban var Pedros mamma den första personen som dödades, han blev så rädd att han inte minns hur många fler som dödades”. Pedro vara bara ett barn då, tio år gammal, och tillsammans med en äldre bror gömde han sig i familjens temascal, en traditionell bastu och tvättrum som används av många mayafamiljer på landsbygden. Hans syster hade nyss fött barn och var sängliggande. Soldaterna fann systern och band fast henne i familjens hus innan de satte eld på huset. Pedro lyckades fly och gömde sig under ett nedfallet träd. Åtta dagar senare hittades han av en äldre man som gav honom mat och hjälpte honom att återförenas med sin bror och farbror. De följande åren överlevde Pedro i bergen tillsammans med andra flyktingar. ”Under vissa veckor åt de inget annat än rötter”, står det i hans vittnesmål. Pedro dog drygt trettio år senare, bara 43 år gammal, av okänd sjukdom. Han är det fjärde vittnet som dör sedan förundersökningen i folkmordsfallet inleddes 2011.  

Ríos Montt och folkmordet i Guatemala

Guatemalas folkmordsdom fokuserar på åren 1982 till 1983 då diktatorn José Efraín Ríos Montt satt vid makten. Under hans regeringsperiod intensifierades repressionen mot Guatemalas civilbefolkning och experter menar att staten begick folkmord i delar av landet. Totalt pågick Guatemalas inbördeskrig i 36 år, från 1960 till 1996. En FN-sponsrad sanningskommission har bevisat att staten begick minst 92 procent av alla brott mot mänskliga rättigheter, att medlemmar av Guatemalas urfolk mayas utgjorde majoriteten av alla dödsoffer, att minst 200 000 personer dödades och 45 000 försvann och att Ríos Montts regeringsperiod var den allra blodigaste epoken av inbördeskriget.

Det har gått över trettio år sedan dess, men Ríos Montts inflytande i landet har varit fortsatt starkt ända sedan 80-talet. Förutom sina år som diktator så var Ríos Montt kongressledamot från 1996 till 2012, talman i kongressen från 1996 till 2004, presidentkandidat år 2003 och i år (2015) kandiderar hans dotter till presidentposten. På dotterns valaffischer står hon med en kniv i handen bredvid citatet ”Korruptionen är en cancer, låt oss skära bort den med skalpell!”. Samtidigt står en av hennes bröder, son till diktatorn, inför rätta för att ha svindlat staten på miljontals kronor i en korruptionsskandal. De som överlevde arméns våld och förföljelse har ofta inte haft samma möjligheter att göra sig rika efter kriget.

År 2001 gjordes en polisanmälan om folkmord mot Ríos Montt. Organisationerna som stod bakom anmälan var överlevarföreningen AJR och människorättscentret CALDH. Tidpunkten var svår eftersom Ríos Montt var talman i kongressen och ledare för den dåvarande presidentens parti. Under tio år hände nästan ingenting med anmälan trots att vittnena och överlevarna envist krävde rättvisa.

Folkmordsrättegången 2013

I januari 2012 var Ríos Montt 86 år och hade bestämt sig för att inte kandidera till en ny kongressperiod. När hans tid som politiker tog slut så upphörde även den juridiska immunitet som Guatemalas folkvalda omfattas av och det meddelades att rättegång skulle inledas våren 2013. Få trodde på allvar att rättegången verkligen skulle genomföras, men så blev det. Den 10 maj 2013 dömdes diktatorn till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten.

Det tog 30 år för att rättvisa skulle skipas, men domen utgjorde ändå ett viktigt erkännande för de som förlorade anhöriga och vänner under folkmordet. Domen var också ett viktigt steg för rättssäkerheten eftersom den visade att ingen står över lagen, inte ens en så mäktig person som Ríos Montt. Men rättvisan är skör i Guatemala och bara tio dagar senare upphävdes domen av landets författningsdomstol. Många menar att upphävandet kom efter påtryckningar från militären och näringslivet, som efter decennier av straffrihet plötsligt såg sina intressen hotade.

De personer som gjorde det möjligt att döma diktatorn har också råkat illa ut. Landets riksåklagare Claudia Paz y Paz, den person som gav order om att prioritera undersökningen av folkmordet, blev under våren 2014 petad från sin post. Domaren som dömde diktatorn, Yasmin Barrios, måste ha livvakt och har stämts av diktatorns advokater för ärekränkning.

En resa genom mayaland

Från Guatemala City kör vi norrut i riktning mot Guatemalas högland, genom städerna Chichicastenango och Santa Cruz del Quiché i den del av landet som domineras av quiché-talande mayas. Efter drygt halva vägen börjar vägen slutta neråt och det blir torrt och varmt när vi kör genom Sacapulas. Landskapet går i grått, gult och brunt och bebyggelsen är koncentrerad till kanterna av den stora floden Río Negro. Från Sacapulas börjar det luta uppåt igen och vi kör längs en hisnande slingerväg med utsikt över floden. Klimatet är svalt och naturen frodigt grön även nu under torrperioden.

När vi når centrum av Nebaj, huvudorten i kommunen där Pedro levde sitt liv, är klockan redan fem på eftermiddagen. Resan hit har gått långsammare än planerat och vi är försenade. Organisationen som vi ska träffa, människorättscentret CALDH, har beslutat sig för att vi måste ta oss till den lilla byn Sajsiban för att närvara vid likvakan för Pedro Chávez Brito, vittnet som dog natten innan. Vi måste åka direkt. I en liten affär i utkanten av Nebaj köper vi ris och socker för att ha som gåva till änkan. Här finns inga livförsäkringar som faller ut och folk har inga andra skyddsnät än grannarnas solidaritet eller kanske kyrkans välvilja.

Molnen snuddar vid bergstopparna på vägen mot Nebaj.

Motståndsrörelsens berg

Vi kör långt genom berg och skog där bananträd och tallar samsas med enstaka majsfält. Molnen snuddar vid bergstopparna och blandas med dimman som täcker dalgångarna. Den asfalterade vägen från Guatemala City slutade i Nebaj och de hundratals småbyar som ligger i bergen runt omkring kan inte nås annat än via små grusvägar.

- Det här var motståndsrörelsens berg, berättar Juan Velasco från CALDH som själv överlevde flera år på flykt i bergen. Här vandrade folket genom skogarna för att undkomma armén. Floden som rinner här, säger Juan när vi kör över en bro, har tagit många liv. Under kriget fanns ingen bro och flyktingarna kunde inte synas ute på stigarna. Vi var tvungna att själva bygga broar av det som fanns, stockar och ris, och många drogs med av vattnet och dog.

Vi fortsätter uppåt längs vägen och kör in i något som liknar en molnskog med mossbeklädda träd och dimma. Inga elledningar täcker utsikten. Juan pekar åt ett annat håll och fortsätter berätta:
- I bergen där borta levde vi under kriget. Fjorton år bodde jag i bergen med mina släktingar och grannar. Min mamma och fem av mina syskon tillfångatogs av militären 1983. De togs till militärförläggningen i Nebaj och fick inte återvända hem, men de överlevde. Jag träffade inte min mamma igen förrän 1994, när fredsförhandlingarna hade inletts och armén lät oss flyktingar återvända hem.

- När vi levde i bergen fick vi organisera oss för att överleva. Vi sådde små majsodlingar här och där så att vi alltid hade något att leva av även om armén brände ner en eller två odlingar. Barnen lärde sig skriva med kol på träbitar. När vi hittade en säker plats kunde vi sätta ihop vår marimba och ordna dans.

Det börjar bli mörkt och vägen blir allt sämre. Vi tar en kort paus och sätter på fyrhjulsdriften.
Vår chaufför Edwin Canil är juridisk expert på CALDH. Han var med och konstruerade åtalet mot Ríos Montt inför rättegången 2013, men han är också en fantastisk bilförare. I mörkret studsar vi mot en sten i en uppförsbacke. Bilen börjar rulla baklänges när Edwin försöker byta växel. Han lyckas få kontroll på bilen och skrockar när han kör oss uppför backen.

Hemma hos Pedro

Efter tre timmars bilkörning är vi framme. Klockan är åtta på kvällen och i mörkret längs vägen står en grupp män och väntar. Vi kliver ur och får förklarat för oss att två äldre män ska ta oss till Pedros hus. Det ska ta en knapp timma att komma dit. Ingen av männen talar spanska. Vår två ledsagare bär med sig sockret och riset som vi har köpt som gåva och småspringer längs stigen utan något som lyser upp marken framför. Vi andra stapplar efter med ficklampor. Stigen är lerig och hal och rör sig ständigt uppåt.

Efter ett par pauser är vi framme vid huset där Pedro levde sitt liv. Folk har samlats på den öppna platsen mellan huset och majsodlingen som annars täcker all mark i byn. En bensindriven elgenerator för oväsen och ger ström åt två glödlampor inne i det lilla huset. Det blir uppståndelse när vi anländer, folk är inte vana vid besök, men Juan Velasco från CALDH är välkänd här och förklarar vilka vi är. Pedros hustru gråter okontrollerat, men andra släktingar och grannar ställer upp sig och börjar tala. Den första som säger något är Pedros bror:

- Det var 1981 och 1983 som massakerna utfördes. Vi fick aldrig någon rättvisa för det vi utsattes för och nu vill regeringen köpa vår lojalitet med löjliga projekt. Det är en stor sorg för oss för vi har varken värdiga hus att sova i, mark att odla på eller arbete att gå till. Vi är inte de enda som led av massakerna utan samma sak drabbade hundratals andra byar. Vi är många som har förlorat våra barn, våra syskon och våra föräldrar och eftersom regeringen inte respekterar oss så kan vi bara hoppas på att stödet från det internationella samfundet ska göra någon skillnad. 

En granne tar vid när brodern har talat klart:

- Den sjukdom som dödade Pedro orsakades av kriget. Nu verkar det som att vi måste begrava honom imorgon, men vi kommer aldrig glömma det han utsattes för eftersom vi allihop gick igenom samma sak. Vi är alla föräldralösa och vi kommer att fortsätta berätta Pedros historia för han berättade sanningen och i hans historia finns allas vår historia.

Juan från människorättscentret CALDH tar vid:

- Jag har känt Pedro i flera år. Vi överlevde tillsammans flera år i det civila motståndet på flykt uppe i bergen och vi har båda två arbetat för rättvisa för folkmordet. Jag känner mig som en del av den här familjen och det som Pedro genomlevde är också del av min personliga historia. På det sättet var Pedro också som en bror för mig.

Vägen mellan Nebaj och Sajsiban.

Det tog två år för Pedro att dö

Pedros kista ligger på ett bord i mitten av huset, dunkelt upplyst av en naken glödlampa. Några meter därifrån står en grupp kvinnor och lagar mat över eldstaden. Golvet består av jord, taket av plåt och genom väggarnas träplankor blåser nattens kalla vind. Stearinljus, rökelse och brandrök fyller luften. Kistan har dekorerats av vävda tyger och den keps som Pedro bar fram till sin död.

Pedros bror berättar att det tog nästan två år för honom att dö. Det började med magsmärtor och trots att familjen och grannarna uppmanade honom att söka läkarvård och CALDH erbjöd sig att betala så ville han inte. Fortfarande finns en stark misstro mot allt som har med staten att göra och många människor litar inte på läkarna. En majoritet av läkarna i Guatemala talar inte mayafolkens språk och är dåligt insatta i urfolkens kulturella sedvänjor.

I vissa fall finns det också en motvilja mot att frivilligt ge ifrån sig sitt blod genom exempelvis blodprov, det är kulturellt konstigt och få läkare tycks bry sig om att förklara för folk varför de tar deras blod vilket i sin tur ger upphov till rykten. Till sist har människorna här också lärt sig av erfarenhet att många dör på sjukhus, något som man föredrar att göra hemma hos familjen, och att läkarna då skär upp kroppen och tar ut organen (obduktion). Med allt detta i beaktande tycks Pedro ha bestämt sig för att han hellre ville stanna hemma. Efter en lång period av magsmärtor förlorade han synen, därefter förmågan att röra på benen och till sist dog han. Han lämnade efter sig fru och elva barn. Enligt hans bror är det nu den äldsta sonen, snart tjugo år gammal, som måste försörja familjen.  

Vi stannar hos familjen i ett par timmar innan vi reser tillbaka till Nebaj genom natten. På vägen tar vi en annan rutt och måste passera storgodset La Perla där armén var stationerad under inbördeskriget. Det var härifrån soldaterna kom den dagen de massakrerade Pedros grannar och familj. Numera har armén övergett storgodset men en tung metallkedja blockerar vägen när vi försöker passera. En privat säkerhetsvakt frågar ut oss innan han låter oss köra vidare i natten. Sorgligt nog har inte så mycket förändrats för överlevarna sedan kriget tog slut.

När Pedro och de andra överlevarna vittnade i rättegången våren 2013 så satte de sig upp mot 30 år av rädsla, förtryck och militär ockupation. Generalerna som gav order om folkmordet må vara gamla nu men representerar fortfarande makten i det guatemalanska samhället. Det juridiska spelet fortsätter än idag och generalerna gör allt för att inte ta sitt ansvar. Men Pedro och de andra överlevarna trotsade rädslan, tog sig till domstolen och vittnade med rak rygg och tydlig röst. Det är den kraften som segrar i längden. Det är det modet som förändrar världen.

Text och foto: Aron Lindblom, Diakonia, Guatemala