Med sopor som levebröd

Soptippen El Vertedero i Jinotega, i norra Nicaragua. Foto: Philip Krook

Runt om i världen bor det människor på soptippar. Jinotega, i norra Nicaragua, är inget undantag. På stadens soptipp bor det folk som letar återvinningsbart material för att sälja vidare. Många av dem är barn och ungdomar.

Vägen dit är full av grönskande kullar, panoramavyer som gjorda för ett vykort. Grusvägen upp till höger lovar dock något helt annat. Bortom krönet stiger röken mot den klarblå himlen och skapar sina egna moln. Över krönet breder El Vertedero ut sig. Det är stadens soptipp. De grönskande bergen har bytts ut mot rykande kullar av skräp. Antalet flugor är fullständigt överväldigande. Likaså antalet gamar. Det finns människor också. De bor och jobbar här. Vissa är födda här.
 

Röken från de brinnande soporna tävlar med gamarna om vem som kan nå högst.
 

Tolv familjer bor i små skjul av pinnar, plast och korrigerad plåt. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp. Runt sjuttio stycken är de totalt. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man och kvinna för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium ger bäst betalt, sist kommer papper.
 

Det är dags att jobba för Jinner Jassiel Siles Picado.


Jinner Jassiel Siles Picado, 10, föddes på El Vertedero. Han leker med en fotboll när en stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. Det är dags att jobba. Jinner försvinner ett ögonblick, när han kommer tillbaka har han med sig en kratta och en plastsäck. Tillsammans med de andra väntar han på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där.
 

Tjugofem personer hugger in så fort soporna har dumpats.
 

Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. På andra sidan finns en grönskande kulle men röken skymmer sikten. Det är gamla sopor som brinner, det skräp som inte kan säljas eller användas. Lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om ett par timmar kommer det nya högar.
 

Geiner Pérez tar en paus från arbetet.
 

Geiner Pérez, 23, bor i området precis nedanför, men har kommit hit nästan varje dag sedan han var liten. Brist på arbete gör att gamla som unga kommer hit och letar material. Han avbryter plötsligt rotandet. Han tar av sig skorna och visar blodvite på sin fotsula.

– Jag skar mig lite, men det gör inget, säger han. Han grimaserar lite och fortsätter:

– Det är lätt att skära sig på sprutor och glassplitter i sophögarna och all den rök som vi andas in är giftig, berättar Geiner och kliar sig på spindeltatueringen han har på kinden.

Initiativ från civilsamhället

Det finns initiativ för att förbättra situationen. Men inte från staten eller kommunen. Viljan att förändra kommer från civilsamhället. En lokal människorättsorganisation arbetar för att få bort ungdomarna från misären uppe på soptippen och hitta hälsosammare metoder för dem att jobba. Tillsammans med ungdomarna pratade de med lokala företag och restauranger som samlar på sig mycket skräp. De delade ut soppåsar till de som var intresserade av att källsortera sina återvinningsbara sopor. Varje vecka kommer sedan ungdomarna från El Vertedero förbi och hämtar upp de fulla påsarna och delar ut nya tomma.

Det är fredag och ungdomarna har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Idag är de sju stycken. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan.
 

Jinner och Geiner under fredagens sophämtning.
 

Jinner har haft tur idag.

– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.

Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:

– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.

Det är Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.

– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.

Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två proppfulla säckar och ett stort leende.

– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Text och foto: Philip Krook, Svalorna Latinamerika