Latinamerikas kvinnor tvingas bruka männens jordar

Kvinnor står för nästan hälften av livsmedelsproduktionen på Latinamerikas landsbygd. Foto: Lisa Karlsson

Trots att kvinnorna på Latinamerikas landsbygd står bakom ungefär hälften av den mat som produceras till kontinentens 600 miljoner invånare är det nästan alltid männen som äger jordbruksmarkerna.

- Kvinnorna är den mest sårbara gruppen när det gäller jordrättigheter, de är alltid i underläge, säger Soledad Parada, som arbetar med jämställdhetsfrågor vid FN:s livsmedelsorganisation, FAO, i Chiles huvudstad Santiago.

Hon menar att de insatser som gjorts för att utjämna orättvisor i frågor kring jordrättigheter vanligtvis inte har tagit hänsyn till kvinnors situation.


Familjejordbruk mättar mest

Som i flera andra utvecklingsregioner är det familjejordbruken som producerar den mesta maten som konsumeras i Latinamerika, och kvinnor har en mycket viktig roll i arbetet för en tryggad livsmedelsförsörjning.

- Men den absoluta majoriteten av jordbruksmarkerna ägs av män, säger Soledad Parada.

Chile är det land i regionen där högst andel marker ägs av kvinnor, runt 30 procent. Snedast är fördelning i Belize, där bara åtta procent av jordarna kontrolleras av kvinnor, och siffrorna är bara något högre i länder som Dominikanska republiken, El Salvador och Argentina.

Dessutom visar forskning från FAO att de jordbruk som ägs av kvinnor ligger i områden med sämre jordmån och dessa jordbruk har dessutom en sämre tillgång till krediter, teknisk hjälp och utbildningssatsningar.

- Bland dem som arbetar med att bistå med teknisk hjälp tänker 98 procent inte ens tanken att de ska åka iväg och besöka en kvinna, säger Sergio Gómez, expert på jordrättigheter och FAO-konsult.

Männen prioriteras vid arv

Att kvinnor så sällan äger de marker de brukar hänger samman med att männen fortfarande prioriteras i samband med arv, men också med att männen generellt har en högre social ställning.

Men orättvisorna finns även inom arbetet. Kvinnor på Mexikos landsbygd arbetar exempelvis i genomsnitt 89 timmar i veckan, medan männens arbetsbörda stannar vid 58 timmar i veckan. Liknande skillnader har även noterats i många andra av regionens länder.

Trots allt detta arbete har nästan 40 procent av regionens landbygdskvinnor inga egna inkomster, medan endast 14 procent av männen är i samma situation.

Utvecklingen går dock framåt på vissa platser. Soledad Parada nämner Nicaragua som ett av de länder där lagarna har ändrats för att öka andelen jordbruksmarker som ägs av kvinnor.

Samtidigt återstår fortfarande mycket att göra, inte minst i fråga om att påverka attityder.

- Att marker främst står på männen, i synnerhet när det gäller småskaliga familjejordbruk, blir ett jättelikt hinder för kvinnor att få tillgång till olika typer av andra förmåner, säger Soledad Parada.

Viktig fråga

Alicia Muñoz, ordförande för den chilenska småbrukarorganisationen för kvinnor och urfolk; Anamuri, säger att kampen för kvinnors markrättigheter pågått länge och är en av de allra viktigaste frågorna.

- Vi kämpar för att kvinnors arbete ska få ett erkännande. Det är kvinnorna som är ledarna på landsbygden i det småskaliga familjejordbruket. Egna markrättigheter har alltid varit ett krav från dessa kvinnor, säger Alicia Muñoz.

Hon menar att både regionens regeringar och FN-organ som FAO måste arbeta för att se till att kvinnors ställning stärks.

- Annars kommer inget att förändras, säger Alicia Muñoz.

Hon menar att småjordbruken är helt beroende av kvinnornas insatser.

- Det är kvinnorna som kan allt om familjejordbruk, som bär jordbruken på sina axlar. Det är dags att vi får vårt erkännande, slår Alicia Muñoz fast. 

Text: Marianela Jarroud/IPS
Arkivbild: Lisa Karlsson