Kjell reste tillbaka till sina sönderskjutna drömmar

Kjell Wigers under återresan till Osorno, Chile. Foto: Privat

När Pinochet tog makten i Chile genom en blodig militärkupp 1973, tvingades den svenske biståndsarbetaren Kjell Wigers att lämna drömmarna om det nya Chile i spillror. Efter fyra decennier återvänder Kjell och skriver boken Chile – 40 år senare.

Resan börjar hösten 1971 då Kjell Wigers hoppar på en av dåvarande Utbildning för Biståndsverksamhets, (UBV; nu mera Latinamerikagrupperna) förkurser i syfte att resa ut i världen och jobba med bistånd. 

- UBV var en solidaritetsorganisation som bildats som ett slags kritik mot Sidas fredskår, där man bara såg till yrkesutbildning, medan UBV såg till politisk medvetenhet. Och eftersom detta var i början på 70-talet blev det en chans för mig och andra att komma ut i världen på ett meningsfullt sätt. Och så blev det Chile med en socialistisk regering under Salvador Allende, berättar Kjell Wigers för Latinamerika.nu.

I slutet på kursen blev Kjell och en av kurskamraterna, Margareta, ett par. De hamnade i Osorno i Södra Chile. Margareta, som var sjuksköterska, fick snabbt jobb på en vårdcentral och Kjell började arbeta på jordreforminstitutet CORA.

- Där åkte jag ut till de reformerade enheterna och hade kurser i föreningsteknik, enklare bokföring och alfabetisering.

Margareta och Kjell fick en dotter och livet rullade på. Fram tills militärkuppen den 11 september 1973.

- Då blev vi efterlysta på radio, tv och via anslag på gator och torg eftersom vi hade tagit ställning för Allendes parti Unidad Popular och dessutom engagerat oss i Socialistpartiet. Vi skulle anmäla oss hos polisen eller på regementet i Osorno. Vi försökte gömma oss och väntade på instruktioner för vad vi skulle göra. Vi hade förberett ett motstånd. Gömda förbandsplatser med hyfsad utrustning, berättar Kjell.

Fick hjälp av polis

Strax efter militärkuppen får Kjell och Margareta besök av ett par de känner. Paret är kristdemokrater, politiska motståndare, och de säger att Kjell och Margareta måste fly.

- Mannen hade en släkting som var polis och som sagt “säg till de där båda svenskarna att vi är på väg att hämta dem”. Samtidigt insåg den där släktingen att kuppen hade gått överstyr och att blodet flödade. Han som polis ville hjälpa oss när han såg att vårt motstånd mot kuppen inte fanns.

I sin egenskap av polis skulle mannen eskortera en karavan bussar till huvudstaden Santiago där fordonen skulle användas för fångtransporter. Margareta och Kjell smugglades med i karavanen och efter en skräckfylld resa kom de till slut fram till Santiago, den svenska ambassaden och ambassadören Harald Edelstam. En handlingskraftig diplomat som kom att rädda livet på hundratals människor i Chile efter kuppen.

Händelserna som följde i Chile var omtumlande. Kjells chef sköts till döds med ett nackskott och många vänner tvingades fly eller fängslades.

- Det gav mig mycket sorg och krossade förhoppningar, men på något jävla sätt måste man ändå tro på att man inte ska överge sitt engagemang.

Kjell beskriver hur Chile och militärkuppen följt honom hela livet. Hur upplevelsen det innebar att behöva fly undan polis och militär har skavt i honom sedan dess. Så när han genom ett stipendium fick möjlighet att åka tillbaka till Chile och knyta ihop säcken tvekade han inte. Återresan mynnade ut i boken Chile – 40 år senare.

- Ingenting var som förr. Ändå var jag tillbaka och allt stämde så bra när jag återvände. Jag fick sörpla i mig mina picorocos som förr och äta mina kuchen. Jag återvann det som en gång var mitt hem.


Text: Lisa Karlsson, Latinamerikagrupperna
Foto: Privat