Samer på besök i Anderna

_I februari 2006 åkte en grupp på sex personer från Sápmi till Bolivia för ett utbyte med de bolivianska urfolken aymara, quechua och guarani. Mottagande organisation var Kawsay och deltagarna från Sápmi kom från Vadtejen Saemiej Sijte, Samiskt Utbildningscenter och ungdomsorganisationen Saminuorra. Det här är Lilian Mikaelssons berättelse._

h3. Ett besök i Dieciseis de Marzo, en guarani-pueblo

Vi klev av bussen och mot oss kom barn springande; glada, blyga, nyfikna, djärva. Man kunde förstå att de fått höra många positiva saker om vårt besök och om oss! Efter dem kom musiker spelande på gälla flöjter och rytmiska trummor och vuxna, utstyrda och dolda under ansiktsmasker. (Musiken kallas för Musica Octoctona och den spelades på många ställen och används av Kallawayas i deras arbete som traditionella läkedomskunniga. Jag lärde mig att älska dess klanger och rytmen.) De utklädda männen drog oss med, parvis hand i hand i en hoppande skuttig dans mot byns centrum. Att bli mottagen på detta sätt, så långt ifrån allvarliga och uppstyltade hälsningsceremonier i officiella västerländska sammanhang kändes befriande. Ändå fanns en värdighet och en stundens allvar hos både dem och oss. Efter dansen bjöds vi att sitta, barnen svärmade lite blyga men nyfikna framför oss när vi sörplade på chichan (ett hemgjort majsöl) som skickades runt och stämningen var hög av förväntan.

Vi bjöds in i skolsalen och efter varma hälsningsord så fick vi berätta om den samiska kulturen och det arbete som pågår hos och genom oss, för att stärka och bevara den. Vi berättade även om natur och klimat som styr verksamheten och som format kulturen, och om den årtidsbundna rytmen av ljus och mörker, där solen norr om polcirkeln är synlig på himlen under en hel månad om sommaren. Det ville de veta mera om så jag hamnade i den ofrivilliga situationen att försöka förklara jordaxelns årtidsbundna lutning i förhållande till solen, det som orsakar de ljusa sommarnätterna och vinterns långa natt. Jag tror att jag lyckades!

h3. Om demokrati och kvinnors roll i byn 16 de Marzo

Män och kvinnor fattar beslut gemensamt, de gånger då kvinnorna har möjlighet att delta. Men det går emot den traditionella kvinnorollen att vara aktiv under bysamlingarna och många kvinnor saknar dessutom mötesvana vilket gör dem till osäkra talare. Dessutom är kvinnorna ofta inte skriv- och läskunniga, vilket också är en hämsko. Den traditionella modellen med consensusbeslut används i alla frågor. En tid prövade man röstning med majoritetsbeslut. Det ledde till att minoriteten inte ville samarbeta och därför återgick man till consensusbeslut som är en levande tradition i ayullun (=byaorganisationen). Alla deltar i arbetet i byn men man har olika arbetsuppgifter. Som exempel redogjordes för grisuppfödningen, där män och kvinnor delar på ansvaret. Medan männen sköter aveln så har kvinnorna hand om själva uppfödandet. En grupp kvinnor har gått kurser i grisuppfödning där de fått lära sig behandling av sjukdomar, hur man kastrerar, etc. Kvinnorna samlas också för att tillsammans och i varandras sällskap arbeta med hantverksmässig textil framställning, väva dukar, väskor, band etc. för försäljning. Dessa träffar är organiserade ungefär som en syjunta. I dagsläget är gruppen inte så aktiv då medel saknas för inköp av material. I Zona Santa Cruz finns en kvinnogrupp som producerar hantverksprodukter men det finns inte en marknad för dessa varor och marknadsföring saknas.

Nya impulser utifrån ställer krav på en förändrad kvinnoroll. På länsnivå finns numera en organisation som arbetar för hantverk och kvinnorättigheter. På nationell nivå finns Asamblea de Guarani som är öppen för kvinnliga ledare. Att ändra attityder och traditioner tar tid. I Sverige har arbetsmarknaden i stor utsträckning styrt hur den nya kvinnorollen ska utvecklas. Bolivias president Evo Morales försöker bygga ett samhälle på urfolkens kosmovision. Vad kommer att ligga till grund för guaranikvinnornas i Bolivia förändrade roll?

Skolan har undervisning upp tom grundskolenivå. En ny skolsal kommer att tas i bruk när terminen startar och där skall gymnasieundervisningen bedrivas. Alla är stolta och glada över att ha fått möjligheten att utbilda byns ungdomar för en bättre framtid.

h3. Fest i byn

Medan mörkret föll så samlades alltfler människor på den öppna platsen framför skolan. Vi bytte om till våra traditionella dräkter, våra koltar. Musikerna föreföll outtröttliga, männen i masker dansade runt på det gräsklädda torget och utstötte hårresande tjut, som i andra sammanhang kunde ha upplevts som skrämmande. I pauserna då danslystna hämtade andan fick den som ville bidra till underhållningen. Lars-Marcus jojkade och hela vår grupp framförde en jojk med Sigrid som joikledare. Själv deklamerade jag en dikt översatt till spanska skriven av en modern nåjd, vår store allkonstnär Aillohas. Det var nog inte många som hörde mig i oväsendet från ett larmande aggregat som försåg den enda strålkastaren med elektricitet och ljus. Vi fick lyssna till en skicklig gitarrist som sjöng vackra ballader och de yngre dansade för oss. De flesta bybor var klädda i västerländska kläder, endast två yngre kvinnor var klädda i traditionella dräkter. Vi fick senare veta att de utländska missionärerna i området begär att byborna ska överge sina traditionella kläder. Missionärerna som kommer både från Canada, Europa och USA, får sin utkomst genom missionerandet och de medel som kommer verksamheten till del genom donationer och andra bidrag, är inte obetydliga. Människorna som skall omvändas till den ”rätta” tron, lärs att förakta sitt eget ursprung vilket på sikt kan innebära en identitetsförlust, kulturellt såväl som etniskt, hela samhället blir västerländskt kristet. Det leder också till konflikter inom byn, mellan de traditionella och de troende. Mot slutet av festligheterna uppmanade en bybo till allmän bön. Ungefär hälften av de närvarande festdeltagarna reste sig medan resten förblev sittande. Det här väckte tankar på hur mitt eget folk en gång genom våld, hot och straff, skrämdes till att underkasta sig kyrkan och därigenom lärde sig förtiga många av de kunskaper och sedvanor som dittills utgjort ett starkt fundament i den egna kulturen (och på sikte har det inneburit att språket nu är hotat i vissa områden). Dessa inre värden formar identiteten och utgör beståndsdelarna i och en omistlig del av en levande kultur.

h3. Sjukstugan

Nästa dag gick vi på rundvandring i byn i stekande solsken. Vi såg fält där olika grödor odlades och hagar med betande kor. Grisar sprang här och där, liksom hönor och ankor. Vi kom fram till ett nyligen uppfört adobe-hus. Det är tänkt att bli byns sjukstuga, där enklare åkommor ska kunna åtgärdas, som behandling av huggsår som ofta inträffar bland dem som jobbar på fälten och i skogen. Den medicinska grunden man bygger på är den kunskap och de naturmediciner som de traditionella botarna Kallawayas använder sig av. Dessa botare är kända över stora delar av Latin Amerika för sin skicklighet och Charazani, området där de kommer ifrån och där många läkeörter växer, är numera klassat som Världskulturarv tillsammans med läkedomskulturen. Man hade ännu inte kunnat öppna sjukstugan då man saknar den mest elementära utrustningen som rondskålar, pincetter, bandage etc.
Det hade varit lätt för oss att åter i Sverige samla medel och behövlig grundutrustning, för att sända ner till dem. Ömsesidig respekt och samarbete på jämlika grunder är basen för allt arbete inom Kawsay, samarbetsorganisationen i utbytet, därför bör vårt bidrag motsvaras av ett bidrag från byakollektivet. Vi i utbytesgruppen har inte lyckats finna en lösning som innebär ett ömsesidigt utbyte av det slag där bägge parter får medverka till den andres nytta och behov.

h3. Vi lämnar byn

Då det blev dags för avfärd tackade vi för oss med gåvor till byn, samiska flaggor och böcker på spanska om samer. Då jag senare fick möjlighet till det, skickade jag en uppblåsbar jordglob till Dieziseis de Marzo och skolan. Så att mina vänner där bättre skall kunna se och förstå min oförberedda förklaring om jordaxlar och solens gång som påverkar fördelningen av dygnets ljusa och mörka timmar runt norra polcirkeln.

Trots skillnader i kulturen och i social och annan trygghet, upptäckte vi många likheter mellan oss. T ex de jämförliga förhållanden vi har att kämpa med som marginaliserade urfolk i strukturer som inte tar hänsyn till vår kultur, språket och livsstilen med dess starka kopplingar till territoriet. Men även likartad traditionell samhällsorganisering och de starka familje- och släktbanden som våra respektive kulturer uppvisar och den nedärvda synen på naturen som en manifestation av värdefullt liv, en gåva att förvalta och med en djupt känd insikt av hur beroende mänskligheten är av den för allas vår överlevnad.

Under hela projektets gång var känslan av samhörighet, av broder- och systerskap stark. Vi möttes i ett ömsesidigt förtroende där vi kunde dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter som urfolk, våra framtidsvisioner och vårt hopp. Vi omfamnade varandra med öppna sinnen i en önskan om syster- och broderskap över kultur- och nationsgränserna. Kanske särskilt lätt för bägge grupper, då vi har samma erfarenheter av att ha delats upp i olika länder genom nationsgränser och därför kanske bortser från de kulturella skillnaderna som detta kan ge upphov till? Idag gläder jag mig över att veta att jag har många bröder och systrar, långt borta på andra sidan Atlanten, som arbetar mot liknade mål som vi samer gör och att vi kan stötta och stärka varandra i det arbetet. Men mest minns jag hjärtligheten och värmen mellan oss i vår gemensamma identitet som urfolk.

Lilian Mikaelsson
Projektkoordinator för utbytesprojektet Bolivia-Sapmi 2006

Taxonomy upgrade extras