Vad händer i Brasilien?

Dilma Rousseff. Foto: Geraldo Magela/Agência Senado

Nej, det räckte inte med påvens stöd förmedlat genom en tidigare ­fredspristagare på besök i Brasilien. Inte heller med folkrörelsernas, fackets och den organiserade vänsterns stöd.

Mot sig hade presidenta Dilma Rouseff hela den samlade högeroppositionen som också fick med sig mittenpartierna. Men det var inte enbart en parlamentarisk maktkamp. Dilma och regeringen (Arbetarpartiet-PT) hade hela etablissemanget, institutionerna, domstolarna och bankerna emot sig. Och sist men inte minst – massmediadrevet. ”O Globo”, det brasilianska folkets nyhetsankare, som av regeringens sympatisörer med en ordlek kom att kallas ”O Golpe” (”Kuppen”, i betydelsen kuppmakarna). O Globo, som ägs av familjen Marinho och som har haft elitens förtroende ända sedan militärregimens tid vid makten, eldade på i kritiken mot president och regering.

Resultatet: Presidenta Dilma Rousseff avsätts från sin post under sex månader och vicepresidenten Michel Temer från den forna koalitionspartnern PMDB tar över. Enligt opinionsundersökningarna skulle Temer inte ens vara i närheten av att bli vald till president av det brasilianska folket i ett öppet val (två procent i opinionsundersökningarna). Dessutom är han under åtal för korruption i högsta domstolen, liksom en majoritet av ledamöterna i den nya regering som bildades.

Den nybildade regeringen består av äldre vita män, inga kvinnor. Den hårda kärnan i kongressen är en mycket inflytelserik ultrakonservativ gruppering med representanter för jordägarklassen, den frikyrkliga kristna högern och den militära maktens parlamentariska beskyddare. Det är en garanti för motstånd mot varje förslag till sociala reformer och omfördelning av de ekonomiska privilegierna, och samtidigt en offensiv mot ursprungsfolk och miljölagstiftning i syfte att öppna upp Amazonas för exploatering av naturresurserna. Man har redan lyckats lägga ner ministerierna för bekämpande av rasismen, för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter, men fick backa om nedläggning av kulturministeriet efter påtryckningar från kända artister och intellektuella.

Dilma var inte åtalad för korruption, utan för att ha använt medel från en statlig bank till att täcka budgetunderskottet. Något som snarast varit praxis bland tidigare regeringar och guvernörer.

En "mjuk" statskupp

Man talar om en ”mjuk” kupp. I dagens Latinamerika behövs inga stridsvagnar på gatorna och militärer i mörka glasögon. Det går att kuppa på ett mer sofistikerat vis med medias hjälp nuförtiden.

Bakom lurar även globala marknadsintressen som inte gärna åser att snabbväxande ekonomier som Brasilien bidrar till att utmana den nuvarande världsordningen som en av Brics-länderna (bestående av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Det är ett ekonomiskt och politiskt samarbete med en inre marknad på tre miljarder medborgare. En tänkt motvikt, och utmaning naturligtvis, mot dagens frihandelsavtal mellan globala Nord och globala Syd.

Vilka är vinnarna? Näringslivet och finansvärlden räknas definitivt dit, liksom den politiska högern och marknadsliberalerna.

Och vilka blir förlorarna? Vanligt folk naturligtvis. Lönearbetare av alla slag, småbrukare, arbetslösa, studenter, pensionärer – men också medelklassen. För nu väntar tuff åtstramningspolitik. Höjd pensionsålder är redan aviserat. Avregleringar på en redan avreglerad arbetsmarknad. Privatiseringar. Bantad offentlig sektor och nedskärningar inom undervisning och sjukvård. Äldrevård finns egentligen inte för den som inte kan betala. Listan kan göras hur lång som helst, beroende på hur mycket tid den nya regeringen får på sig. Eller om åtgärderna leder till djupt missnöje, ett folkligt uppror och ett eventuellt nyval. Man ska veta att högern förlorat de fyra sista valen vid valurnorna, och därför såg den ekonomiska och politiska krisen som en möjlighet att komma till makten genom just en ”mjuk kupp”.

Ett eventuellt nyval?

Men vill verkligen Arbetarpartiet ha ett nyval nu? Inte ens regeringen förnekar att det fanns ett stort folkligt missnöje med den ekonomiska politiken. De senaste åren har politiken styrts av en snarast nyliberal ekonomisk agenda, och med en tilltagande kris framför allt inom exportsektorn sjönk BNP med nära 4 procent år 2015. Liknande negativa siffror förväntas även för 2016. En snabbt stigande arbetslöshet och hög inflation är bara några av konsekvenserna. Lägg därtill att Dilma aldrig kom ens i närheten av den förre presidentens Lulas förtroendekapital hos så kallat vanligt folk och så var krisen ett faktum.

Under de goda åren, när president Lula och Arbetarpartiet kom till makten 2003, genomfördes ekonomiska reformer som gynnade de fattigare skikten av befolkningen. Det var reformer som för första gången i Brasiliens historia avsevärt minskade den extrema fattig­domen och ökade reallönerna; minimilönen steg med 53 procent.

Naturligtvis fanns det många som tänkte att bara vi blir av med Dilma och regeringen så måste det bli bättre tider. De kommer att upptäcka att det hamnat ur askan i elden som i Argentina sedan Macris högerregering tog makten nyligen.

Och det är detta som folkrörelserna och den radikala oppositionen ser som det enda hoppet. Nämligen att vanligt folk går ut på gator och torg och kräver verklig förändring.

Lula har deklarerat att han kan tänka sig att ställa upp igen som presidentkandidat, och med hela den folkliga förankring som han fortfarande har kvar är ett omval definitivt ett möjligt scenario. Det är detta som den nya regimen kanske fruktar mest av allt i händelse av nyval. De har helt enkelt ingen kandidat i nuläget som kommer ens i närheten av Lulas popularitet. Kanske är det därför man tidigare försökt åtala Lula för ekonomiska oegentligheter, ett sätt att hålla honom borta från politiken och därmed förhindra ett nytt mandat för Arbetarpartiet vid makten. 

Text: Bosse Johansson, Jordens Vänner
Foto: Geraldo Magela, Agência Senado

 

Texten är tidigare publicerad i Miljötidningen