Det handlar om deltagande

Demonstration för en rättvis fred i Colombia.

Vi kastas snabbt mellan ljus och mörker i Colombia just nu. Samtidigt som hoppet om fred aldrig har varit så stort och befogat, så har hotet mot freden aldrig varit så skräckinjagande och horribelt.

De som känner till något om konfliktens Colombia vet vad det handlar om när politiskt deltagande kommer på tal. De vet vilka gruppers deltagande det syftas på. Att det är inte de religiösa samfundens deltagande, det är inte extremhögerns, inte högerns, inte de konservativas eller liberalernas deltagande. De har alla kunnat delta i politiken utan att särskilt idologiskt motiverat våld riktas mot dem. Nej. De vet att det är vänsterns deltagande; marxisternas, kommunisternas, socialisternas och de sociala rörelsernas politiska deltagande det syftas på. De vet att det FARC vill uppnå genom att sätta punkten politiskt deltagande på fredsförhandlingarnas agenda är just detta: att få möjlighet att delta i politiken. De vill kunna stå på de pittoreska bytorgen och hålla tal med tydligt vänsterperspektiv - utan att riskera livet.

Konfliktens historia är en historia om exkludering. Det är det som är konfliktens kärna. De som exkluderas är de kritiska rösterna. Under decennier har Colombia varit världens farligaste land för fackligt aktiva, ett helt vänsterparti utraderades med hjälp av vapen (googla Unión Patriótica), urfolk som försvarar markrättigheter och rätten till en egen kulturell identitet, och som därmed motsätter sig stora gruvprojekt, har varit måltavla för skoningslöst våld. Listan kan göras lång. I rapport efter rapport under mer en tre decennier har både FN, Amnesty och Human Rights Watch larmat om läget.

Detta har med konflikten att göra i allra högsta grad. För flera av dagens gerillaledare har själva en historia av politisk mobilisering i fackföreningsrörelsen, bonderörelsen, studentrörelsen och så vidare. När det blir för farligt och aktivisterna noterar att rättvisväsendet inte kan - eller vill - skydda den här gruppen från förföljelse, då har en utväg för dem varit att gå med i gerillan. Så borde det inte vara.

Den 21 mars i år hade El Tiempo, landets största liberala tidning, en ledare med rubriken ”Ett mycket allvarligt ämne”. Ledarskribenten uttrycker oro över antalet mord och hot mot sociala aktivister. Några av offren hittills i år räknas upp: en student från den sociala rörelsen Marcha Patriótica, en 14-årig dotter till en facklig aktivist, två urfolksledare, en aktivist mot gruvnäringen. Tidningen tar även upp den före detta senatorn Piedad Córdobas uppgifter om att 28 personer, aktiva i hennes rörelse Marcha Patriótica, dödats hittills. ”En hållbar och varaktig fred är bland annat avhängig av att det i Colombia ska gå att kunna delta i politik utan vapen, och att bygga upp en offentlig arena där hela det ideologiska spektret kan agera i lugn och ro. Därför är de här händelserna allvarliga och måste prioriteras av myndigheterna”.

Två dagar senare publicerade konfliktforskningscentret CERAC en rapport i vilken de berättar att de registrerat 105 mord på sociala aktivister under 2015. Siffran innebar en ökning med 35 procent i jämförelse med 2014. Rapporten publicerades samma dag som Colombia skulle ha firat signeringen av fredsavatalet mellan FARC och regeringen, den 23 mars, och fick stor spridning i media. Men analysen av vad dessa dystra siffror betyder uteblev. Många tolkar det som att det politiska våldet i sig inte har med konflikten att göra eftersom det inte sker i den direkta konfrontationen gerillan-armén. De missar därmed orsaken till att det överhuvudtaget finns en konflikt mellan väpnade vänstergrupper och staten. De som utpekas som ansvariga för morden är åter igen paramilitära grupper. Om myndigheterna inte prioriterar att klara upp vad som har hänt kommer straffriheten för denna typ av fall att vara fortsatt hög. Det eroderar tilliten till freden.

Den 30 mars inleddes den offentliga fredsprocessen mellan regeringen och gerillagruppen ELN. ELN har länge insisterat på att civilsamhället måste få säga sitt om konflikten. En av punkterna i deras fredsprocess heter just ”Civilsamhällets deltagande”.

Det viktigaste för att uppnå försoning i detta läge är att opinionsbildare från hela den ideologiska färgskalan står upp och försvarar allas rätt att delta i det offentliga rummet. El Tiempo har förstått det. Fler borde ta till sig detta - både inom som utanför landet.

Text och foto: Joanna Castro Echeverri, Socialantropolog