Miljontals flickor världen över arbetar dagligen som hembiträden antingen i sina egna hem eller utanför hemmet. Lönen kan bestå av några kronor om dagen eller ibland enbart av mat och husrum. I slutet av mars uppmärksammas den internationella dagen för unga hembiträden och Latinamerika.nu begav sig till Asociación MIRIAM som arbetar med att stötta dessa flickor.

I nordvästra Nicaragua i utkanten av Estelí, vid foten av ett av de många berg som omringar staden, ligger MIRIAM:s lokal. Grusvägen som leder upp till huset är så pass dålig att det knappt kan kallas för en väg. Taxichauffören sicksackar dock vant mellan hål och stenar. Långsamt kryper vi fram. Klockan är åtta på en söndagmorgon men det är liv och rörelse ute på gatorna.

Asociación MIRIAM är en kvinnoorganisation som sedan 20 år tillbaka har arbetat med att bland annat erbjuda unga hembiträden juridisk och psykologisk hjälp. I deras lokaler kan flickorna även gå kurser. Allt från alfabetiseringskurser till skönhetskurser.

Idag står det Kommunikation på schemat, med start 8:30 till 16:00. När klockan slår halv nio och dagens första lektion ska börja är det endast en tjej av 15 där. Vi väntar tålmodigt i den stekande hetta som redan vilar över oss där vi sitter bland blommor och buskar på MIRIAM:s innegård. Jag passar på att småprata med Diana Marileth Cassco Hudiel, en av de drygt 40 kvinnor som arbetar för MIRIAM dagligen och som ansvarar för kommunikationskursen. Hon berättar att hon själv varit hembiträde i omgångar sedan hon fyllde 11 år. Men innan dess arbetade hon med att sälja majsbröd och avokado ute på stan.

Strax innan klockan tio sätter vi igång. Då har nio av flickorna anlänt. Bland annat Carmen Lucía Hernandez Calix. Hon är 17 år gammal och  arbetar som hembiträde utanför sitt eget hem. Tillsammans med de andra ska hon sätta ihop en tidning och producera en film, med syfte att informera om unga hembiträden. Det är slående hur god och lekfull stämningen är trots att de alla kan berätta varsin självupplevd historia om sexuellt utnyttjande, misshandel, fattigdom eller alkoholiserade hem. Efter ett tretimmarspass bestående av dans, lek och diskussion om vad kommunikation är får jag och Carmen en stund för oss själva.

– Jag började arbeta hemma när jag var sju, åtta år, men sedan jag var 15 år har jag arbetat i en annan familj. Jag blev med barn och var tvungen att försörja mig och min son, eftersom min familj inte kunde hjälpa mig ekonomiskt, förklarar hon när vi sitter på MIRIAM:s kontor.

Oavsett land eller etnisk folkgrupp kan man se ett liknande mönster i problematiken med tjänstearbete i eller utanför hemmet. Internationella studier visar att 90 procent av de som utför tjänstearbete är flickor som för antingen ekonomiska, sociala eller kulturella anledningar exploateras och tvingas arbeta långa dagar för småsummor eller för ingenting. Ofta innebär detta att de inte går i skolan och därav inte ges någon möjlighet att ta sig ur sin situation. Majoriteten utsätts dessutom för risker som skadar deras psykiska och fysiska hälsa och utveckling.

Så var även fallet för Carmen. Hon anlände till MIRIAM för fyra år sedan med, en för henne, oförklarig, ilska och aggressivitet. Men tack vare det stöd hon möttes av på organisationen har hon lyckats förändra sitt beteende.

– Min mamma jobbade med att laga mat här, och på så sätt fick jag kontakt med MIRIAM. Jag började först i en teatergrupp och jag fick jag träffa en psykolog som jag fortfarande ser en gång i veckan och nu mår jag mycket bättre.

Carmen har alltid varit inställd på att ta sig ur sin situation. Därför har hon varit noga med att sköta skolan. Ankomsten av ett barn gjorde det inte lättare för henne. Efter att ha arbetat sedan klockan sju på morgonen och efter det vart i skolan kom hon hem klockan sex varje kväll. Då väntade ansvaret som mamma . Idag studerar hon ekonomi på kvällarna och hoppas på att få jobb på en bank när hon blir färdig.

Jag frågar henne vad MIRIAM har betytt för henne. Hon funderar ett tag sen säger hon.

– Det kan jag nog inte förklara. Otroligt mycket. Men hon tillägger ”fast jag har också alltid haft stöd av min mamma. Alltid.”

Text: Ana Falk,  foto: Aina Gagliardo