Studenter med demokrati som drivkraft

Skolgården på Liceo Tecnico, Valparaiso, Chile.

Fyra år efter de uppmärksammade studentprotesterna i Chile strider sociala rörelser fortfarande för gratis, statlig och demokratisk utbildning av god kvalité. Nu är flera reformer på gång, men studenterna är långt ifrån nöjda.

Plaza Soto Mayor är ockuperat av studenter, barn, vuxna och äldre. Ljudet av visselpipor och trummor blandas med någons ihärdiga och uppviglande röst i en megafon: ”Chiles utbildning är inte till salu – den ska försvaras!”. Demonstranterna stämmer in i ropen och knyter sina nävar i luften. Det är torsdagen den 16 april 2015 och vi befinner oss i Valparaíso. Men det kunde lika gärna varit vilken torsdag som helst under 2011, när civilsamhällets krav på utbildningsreform var som mest intensiva, och i vilken som helst av Chiles större städer. Det kunde också ha varit 2006, då grundskolelever för första gången intog gatorna sedan demokratin kom åter till Chile, med krav på förändringar av landets utbildningssystem. Slagorden är de samma, målet är det samma. Utbildningssystemet i Chile måste demokratiseras.

- Som det ser ut nu är utbildningen i Chile en handelsvara. Jag anser inte att vi kan vara nöjda förrän det har förändrats, säger Carla Peña, vice ordförande för studentrörelsen på universitetet La Católica i Valparaíso. 

Det är höstens första riktigt kalla dag och den ruggiga havsluften biter oss i kinderna där vi sitter på universitetets innergård.

- Kraven vi har nu är samma som 2011; gratis, statlig och demokratisk utbildning av god kvalité. Men det som först och främst behövs är en verklig dialog gällande utbildningen i Chile. Som det är nu väljer regeringen vilka som ska delta i debatterna som sedan sker mellan fyra väggar. Det de främst tar hänsyn till är företagarnas intressen - inte studenternas eller samhällets.

Carla Peña, vice ordförande för studentrörelsen på universitetet La Católica i Valparaíso, håller i trumman under en demonstration.

Starkt folkligt stöd

När påtryckningarna från sociala rörelser var som intensivast under 2011 hade deras krav stöd av 80 procent av befolkningen. Demonstrationerna samlade hundratusentals, skolor ockuperades under flera månader, lärare strejkade och runt presidentpalatset La Moneda turades studenter om att springa med en stafettpinne dygnet om. Men det förkom också våld. Främst från poliser gentemot demonstranter. Relationen mellan staten och studenterna blev med tiden allt mer infekterad och när det var dags för sommarlov i december tycktes musten gå ur både demonstranter och politiker. Ett viktigt mål hann dock uppfyllas - utbildningsfrågan hade hamnat i toppen av den politiska agendan och när Michelle Bachelet återtog presidentposten i mars 2014 var det med löften om förändringar. Och på pappret verkar det som att utbildningsystemet i Chile är på väg att förändras. I maj förra året presenterade Michelle Bachelet regeringens förslag på skolreform, som bland annat innebär stopp av vinstuttag inom skolan, stopp för statliga subventioner till privata skolor och gratis utbildning vid statliga grund- och gymnasieskolor. Men även om delar av reformen redan antagits av kongressen och nu ligger på parlamentsledarmötenas bord är det lång väg kvar tills förändringarna blir verklighet. Dessutom är flera formuleringar luddiga och öppna för tolkningar, något som gör Carla Peña och studentrörelsen kritiska.

- Det är lätt att tänka att ”åh! regeringen har lyssnat på oss!” Men i praktiken, och när man läser det finstilta i de här reformerna, så inser man att alla de strukturer som vi hela tiden krävt förändringar av kvarstår.

Carla tar reformen om vinststopp inom skolan som exempel.

- Skolors administratörer kan fortfarande plocka ut stora vinster genom olika bulvanföretag. Det saknas reella politiska påtryckningar och kontroll för att stoppa detta, eftersom det finns starka politiska intressen inom utbildningsvärlden med stort inflytande på beslutsfattarna.

Carla hostar till och harklar sig. Hon dras med en långvarig förkylning och rösten sviker. Kamraten Mauricio Bustamante, 24, som pluggar till civilingenjör vid samma universitet och är ekonomisk sekreterare i studentrörelsen fortsätter argumentationen. Han förklarar att studenternas krav på stopp av vinstdrivande skolor är mycket vidare än det stopp av vinstuttag som antagits. Fokus i debatten borde inte ligga på finansieringsform, menar han, utan på det faktum att utbildning idag är en handelsvara oavsett om skolan är statlig eller privat. Detta eftersom skolorna får bidrag per elev och för att utbildningar på högre nivå inte sällan finansieras av stora företag och mäktiga koncerner, vilket påverkar utbildningarnas och forskningens inriktning. Mauricio Bustamante tycker att diskussionen istället ska handla om hur elever kan erbjudas en utbildning som är till nytta både för individen och samhället.

- Vi borde fråga oss vad det är vi vill ha: är det skolor som formar maskiner åt de ledande företagen för att tjäna mer och mer pengar? Eller är det elever som genom sina studier formas till medvetna medborgare som kan kritisera och analysera det som pågår i samhället?

Arv från militärdiktaturen

Chiles utbildningssystem har inte alltid sett ut som nu. Innan militärjuntan tog makten 1973 fanns det som dagens studenter efterfrågar: statlig och gratis utbildning för alla. Men i och med införandet av Pinochets nya konstitution 1980 blev privata skolor och universitet tillåtna och utbildning av kvalité fick en dyr prislapp. Många menar att konsekvensen blev att kvalitén på de statliga skolorna försämrades och skolsystemet segregerades. Idag har segregationen gått så långt att Fabiola Rojas, historielärare och pedagogansvarig vid den kommunala skolan Liceo Tecnico de Valparaíso, beskriver de kommunala skolorna som ungdomsgetton.

- De allra flesta eleverna på kommunala skolor kommer från förhållanden med stora socioekonomiska problem. Föräldrarnas ekonomi är skral, de kanske sitter i fängelse, är missbrukare eller har övergett barnen helt. Det är svårt att motivera eleverna att studera då de ofta har privata problem att dras med och mycket lite stöd hemifrån. Få tar sig vidare till högre studier, berättar Fabiola Rojas.

Historieläraren Fabioa Rojas. På den cementerade fyrkanten mellan skolans gula huskroppar som utgör skolgården vimlar det av tjejer och killar i prydliga skoluniformer. Ljudnivån är hög, tills det ringer in, eleverna försvinner till klassrummen och lämnar den färglösa cementplätten tyst och öde.

- Staten ser inte att bättre utbildning skulle vara bra för hela samhället, att hela samhället skulle tjäna på det, suckar Fabiola Rojas.

Studenterna Carla Peña och Mauricio Bustamante låter sig dock inte nedslås av motgångar och långsamma processer. Den senaste tidens korruptionsskandaler har gjort att missnöjet med regeringen ökat. De tror därför att samhällets protester, både för skolreformer och andra förändringar, kommer att intensifieras den närmsta tiden. Men själva har de inga planer på att trappa ner påtryckningarna för verkliga reformer, berättar Carla Peña:

- Förändringarna och de nya referenserna i samhället måste födas genom oss nya generationer. Makthavarna som idag antas representera oss har ett nära förestående bäst före datum. Vi kommer att fortsätta kämpa tills vi når våra mål.
 

Text och foto: Lisa Karlsson

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Tidningen Re:Public.

 

Fakta

Chile och Sverige är i nuläget de enda två länderna i världen där staten subventionerar privata skolor som får göra vinstuttag. Om utbildningsreformen som nu är på gång i Chile träder i kraft och implementeras kommer Sverige att stå ensamt kvar som land där staten bekostar privatskolor där vinstuttag tillåts.