I väntan på havets återkomst

En månad efter den stora jordbävningen som drabbade Chile letar fiskaren Bruno Castro minnen utanför det hem som totalförstördes av tsunamins vågor. Tillsammans med 635 andra familjer bor han i ett katastrofläger utanför fiskebyn Tubul.

Lukten av havsbotten sprids bland de ödelagda husen och påminner om förlorade försörjningsmöjligheter. Trots att vintern närmar sig är den hjälp som nått de drabbade ytterst provisorisk. Fiskebyn Tubul, som ligger i regionen Bío-Bío, tillhör en av de värst drabbade i Chile. Tsunamins vågor, som kom två timmar efter de kraftiga skalven, har gjort hela byn obeboelig. Vattnet strömmade in i samtliga hem och lämnade reliker av alger och döda fiskar i hela byn. Större delen av husen närmast kusten har rasat. Drygt tre veckor senare bor stadens 635 familjer fortfarande i provisoriska skjul och tält. Då havets krafter jagat bort fisken, som var dess främsta inkomstkälla, är de nu helt beroende av hjälp utifrån.

- När det nu inte finns något arbete kvar för oss tror jag att många kommer att imigrera, säger fiskaren Bruno Castro.

Han går på den havsbottendoftande stranden med en fiskkrok och samlar minnen ur resterna av sitt rasade hus. Med vågornas kraft flyttades det 20 meter in mot land.

Han är tacksam över att de lokala brandmännen uppmanade byns medborgare att springa upp i bergen då jordbävningen skedde. Tack vare detta klarade sig alla personer undan tsunamins vågor. Nu väntar han på att regeringen ska hjälpa honom och de övriga drabbade med mat och bättre bostäder. 

- Nu kommer vintern och med den kylan. Då blir det svårt för oss i lägren, säger han.

Bortspolade framtidsdrömmar

Studenten Marisol Palacios Chaer har rest från Valparaíso, i centrala Chile, till Tubul för att dela ut 140 matpaket inhandlade med donationer från Sverige. 

- Folk förtränger de de varit med om för att kunna överleva. I Sverige hade de fått psykologer men här får alla klara sig själva, säger hon.

Samma dag som hennes hjälp når lägren delas även kläder, bröd samt godis och leksaker till barnen, ut. Allt kommer från lokala och internationella volontära krafter.

Evelin Vilo delar ett skjul i ett av katastroflägren med övriga familjemedlemmar. Likt många andra provisoriska hem är detta byggt av virke hämtat från deras rasade hus i Tubul. Väggarna är tunna och trångboddheten stor. Rinnande vatten finns ej.

- Vi är inte rika men vi hade det vi behövde. Vi tänkte på framtiden och planerade för barnens utbildning. Nu har vi börjat om från noll, säger Evelin Vilo.  Evelin Vilo med familj, utanför sitt provisoriska hus i Tubul.

Hon som lärt sig snåla på det vatten lägret tilldelats, står och diskar i klor till ljudet av en brummande generator. Omställningen från livet innan tsunamin är stor. Spartanskheten och beroendet av hjälp utifrån är omfattande. Integriteten nästan obefintlig. Familjerna lever även med en ständig rädsla för nya efterskalv och havsvågor.

Brandmannen Rodrigo Alexis Tralma Norambuena, som besöker Tubul för andra gången, oroar sig för det oförändrade läget.

- Regeringen borde bygga upp  bättre bostäder åt de drabbade men när detta kommer att ske vet jag inte. Dessa familjer lever lika provisoriskt idag som de gjorde precis efter jordbävningen, säger han.

Svårt att försörja sig som fiskare

Skrammlet från Evelin Vilos kök skär genom den tunna väggen och fyller den del av hemmet som släktingen Rosa Malhuén sitter i.

- Detta är bara sånt jag ser på tv. När jag såg jordbävningen i Haiti grät jag en vecka efteråt. Det var så fruktansvärt att se hur folk förlorade allt. Nu har samma sak hänt mig. Mitt hus var allt jag jobbat för, säger Rosa Malhuén.

Hennes man Juan Reime, som genomlevde den stora jordbävningen i Valdivia 1960, oroar sig likt Bruno Castro för den famtida sysselsättningen.

- Nu är det bara att vänta på att fisken kommer tillbaka så att vi kan börja jobba igen. Detta kan dock ta över ett år, säger han.

Vid den största chilenska jordbävningen i historien fick Juan vänta ett och ett halvt år på att fisk och skaldjur skulle ta sig till den lokala kusten igen. När havets vågor ännu en gång fört bort dess liv till djupare vatten, under det som är Chiles näst största jordbävning i historien, är risken stor att de fiskare som är beroende av det lokala fisket drabbas hårt även denna gång.

Sjukdomar och solidaritet 

En bit bort från Bruno Castros före detta hem står fiskarkollegan Juan Carlos Martines Salgado. Han har kommit för att titta till sitt raserade hus och ge mat till den trogna hunden Ladie som inte vill lämna familjens ägor.

- Vårt arbete är här så vi kommer inte att flytta. Jag hoppas bara att vi kan hålla oss borta från sjukdomar, säger han.Juan Carlos Martines Salgado utanför sitt raserade hem.

Om hunden Ladie kommer kunna bo med familjen i framtiden är dock osäkert. Likt andra hundar som stannat kvar bland djurkadaver och döda fiskar i den obeboeliga byn, finns risken att hon dragit på sig infektioner. I så fall kan regering, när de väl bestämt sig för att städa upp byn, ta sig an även dessa trogna husdjur.

Naturens krafter är starka nog att skaka om en hel fiskeby. Att dess invånare är ännu starkare råder det ingen tvivel om. Ur spillrorna av sina tidigare liv började de redan första dagen efter jordbävningen att resa provisoriska bostäder. Ammi Cederström, som tillsammans med Marisol Palacios chaer och Rodrigo Alexis har åkt ner för att dela ut matpaket i lägren, lade märke till den starka solidaritet som fanns bland de drabbade trots nödsituationen.

- Jag möttes av en otrolig gästvänlighet. Folket här hjälpte oss att lasta av bilen, de erbjöd oss tält och delade med sig av den lilla mat de hade. De är inte alls sådana tjuvar som man ser på tv, säger Ammi Cederström.

Fotnot: I Chile är brandmannayrket volontärt och utförs i många fall vid sidan av studier eller annan sysselsättning.

Text: Jennie Åström, frilansjournalist

Foto: Sebastian Estay, frilansfotograf