Bristen på jord ger flyttlass till städerna

*- Jag är inte migrant. Jag är ursprungsfolk, från landet och bor i stan, men det här är mitt land och jag har rätt att flytta vart jag vill.*

*Feliciano Mejía är bestämd. Identitet är viktigt. Och stolthet. För de tusentals ursprungsfolk som flyttat från landet in till städerna och till en ny verklighet.*

Överallt där det finns plats hänger kläder på tork på de gyttriga innegårdarna där 50 familjer från Chimborazo har skapat en comunidad, en traditionell bysamfällighet så som ursprungsfolken lever tillsammans på landet. Men här ligger den mitt i gamla stan i Quito.

- Först och främst är jag runa, säger Feliciano Mejía, med ett rullande kicha-r i ordet som betyder människa på höglandsspråket, men som också syftar på att han är indian.

Identitetsmarkörerna som kommer sedan är provinsen Chimborazo, byn Gullallag och sist att han bor i Quito. Han identifierar sig inte som Quitobo även om han bott här i 38 år.

Feliciano Mejíaär ordförande för organisationen Jatun Ayllu, som fungerar som paraply för ett 60-tal organisationer för kichwaindianer som bor i Quito-området. Organisationen har omkring 3 000 medlemmar. När den startade för några år sedan var de omkring 5 000 medlemmar, men den nya borgmästarens hårda nypor mot gatuhandel utan tillstånd har lett till att många lämnat staden och sökt andra möjligheter.

De flesta indianer som kommer till storstäderna från landet har samma historia. Det handlar om brist på arbete, fattigdom, jordar som torkar ut. En annan förklaring är historisk och handlar om resursfördelning. I många bra jordbruksområden har ursprungsfolken tvingats upp på de allra högsta delarna i bergslandskapet, där det är svårt att odla i de erosionsdrabbade jordarna och att få bevattning som fungerar när vädret slår fel.

- Sedan handlar det om att våra föräldrar, våra taitas, har sin lilla jordlapp, och när de får barn ska jorden delas upp mellan barnen, sedan, när nästa generation kommer finns det inte tillräckligt för att man ska kunna överleva på jorden, konstaterar Feliciano Mejía.

I Gullallag lever bara omkring en tiondel av den tidigare befolkningen kvar, resten har flyttat till större städer som Quito och Guayaquil. 250 av dem bor i ”nya” Gullallag i gamla stan. Här han man startat en tvåspråkig förskola, så att mammorna kan arbeta på dagarna utan att ha barnen med sig.

- Det går ju inte att ha ett barn på ryggen, ett annat i ena handen och korgen med varorna i den andra, säger Feliciano Mejía.

De flesta som flyttat till städerna försörjer sig på gatuförsäljning av olika varor. Det börjar ofta med tuggummiförsäljning och skoputsning, sedan kan det bli frukt, konsthantverk och annat som man kan komma över billigt och få en liten vinst på. En kvinna som kommer in genom porten till den turkosa gården i nya Gullallag bär på en stor skärm med mobiltelefonskal och andra accessoarer. Arbetsdagen är slut. Andra jobbar på byggen eller som bärare på olika marknader.

Organisationen Jatun Ayllu skapades för att kräva det nödvändigaste för ursprungsfolken i städerna: rätten att arbeta, att studera och få hälsovård. Efter åtta års arbete har man fått ett stort genombrott i sin verksamhet. Nu har organisationen papper på att den äger en 42 000 kvadratmeter stor jordlott i södra Quito där de ska bygga att köpcentrum.

Ovanför dörren till kyrkan, som ligger insprängd mellan de andra husen i kvarteret i gamla stan, står det att det är en tvåspråkig kyrka. De omkring femtio församlade därinne lyssnar ömsom intresserat, ömsom irriterat på den som står framme vid en whiteboard och skriver siffror och talar ”kichwañol”, en kichwa med spanska ord insprängda.

Det är möte med två av Jatun Ayllus medlemsorganisationer om bland annat köpcentret. Feliciano och de andra i Jatun Ayullus styrelse vill att medlemmarna ska tänka stort nu när de fått första klartecknet för bygget. De vill ha större affärer och kanske försöka få en bank, en amerikansk snabbmatsrestaurang och en större apoteksfirma att etablera sig. Många av deltagarna på mötet har mer tänkt sig en egen liten affär där de säljer frukt och grönt eller konsthantverk.

- Vi måste tänka nytt, vi måste gå vidare, våga och skapa våra egna företag, menar Feliciano Mejía och bjuder in deltagarna till ytterligare ett möte för att fortsätta diskussionen.

Dagen innan döptes Feliciano Mejías första barnbarn, fött i samfälligheten i gamla stan. Vid dop och andra högtider gäller samma traditioner som hemma på landet. Ceremoni på kichwa, ett gemensamt matbord med olika produkter från höglandet: majs, potatis, marsvin och chicha-dryck gjord på frukten jora.

- Att bjuda på tårta tillhör inte vår kultur. Om jag ber min pappa, som bott 60 år i Quito, att skära upp tårtan, så vet han inte hur man gör, säger Feliciano Mejía.

Att bo tillsammans i en samfällighet gör att det är lättare att hålla kulturen levande. Det handlar inte bara om mat och klädsel, utan också om att ta gemensamma beslut och lösa problem tillsammans i ett byråd.

Luis Alberto Tene har jeans och en träningsoveralljacka med favoritlaget Barcelona på sig. Han klär sig inte i chinos, jacka med dragkedja och svart hatt som Feliciano Mejía gör till vardags. Men till fest har båda poncho och hatt.

- En del av de unga förlorar en del av sin kultur, men oavsett vart vi flyttar så är vi stolta över vilka vi är. Jag föddes i Chimborazo, men min son föddes här. Han är tre år och pratar både kichwa och spanska. Ibland har jag hatt och ibland inte, men våra fester är likadana här som hemma i Chimborazo, säger Luis Alberto Tene.

_Tove Silveira Wennergren_

Fakta

Guayas och Pichincha, där huvudstaden Quito och den största staden Guayaquil ligger, är de provinser som tar emot flest migranter från landsbygden. I början på 2000-talet ökade befolkningen med 8-16 procent i en del områden i dessa provinser, såsom Pedro Vicente Maldonado.

Även till Amazonasregionen kommer inflyttande befolkning från andra områden. Populärast är provinserna Sucumbios, Pastaza och Orellana och framför allt handlar det om inflyttning till städer som Cuyabeno, Putumayo och Lago Agrio.

De provinser som många lämnar är Manabi och Esmeraldas på kusten, men även höglandsprovinser som Chimborqazo och Cotopaxi som traditionellt har en hög andel ursprungsfolk.

Den senaste stora folkräkningen från 2001 visar att 39 procent av befolkningen bor på landsbygden mot 61 procent i städerna. 1990 var motsvarande siffror 44, respektive 55 procent.