De värnar om diktaturens barn

Många har försökt ta livet av sig. Ännu fler lider av posttraumatiska stressymtom, ångest och depression. Åtskilliga avslutade aldrig sina studier, klarar inte av att jobba och lider av missbruk. Men trots problemen lever diktaturens barn fortfarande i samhällets skugga. Det vill organisationen Ex-menores ändra på.

Det är en varm vårdag och fönstren är öppna i korsdrag på organisationen Ex-menores (De före detta minderårigas organisation) kontor i Viña del Mar. Psykologen Andréa Henriquez visar vägen in till sig. Ett vitt, sparsamt möblerat rum där hon tar emot före detta minderåriga för terapisamtal.
- När vi startade för fem år sedan hade vi kontakt med 69 personer som var barn eller unga under diktaturen, och som då utsattes för brott mot de mänskliga rättigheterna. I dag har vi kontakt med över 1000 personer. Och det är nu som de allra grövsta fallen kommit fram, berättar Andréa Henriquez.

Många av dem som kommer till Ex-menores har aldrig berättat för någon tidigare om vad de varit med om. De har skickats från psykolog till psykolog, men vad som varit det verkliga problemet har aldrig kommit fram.

- Många känner skam, rädsla att inte bli trodda på och oro över att orsaka lidande för den övriga familjen. Under diktaturen var det vanligt att de vuxna antog att barnen inte förstod vad som pågick, eller försökte dölja det för dem. Samtidigt ville barnen inte berätta vad som hänt dem, för att inte orsaka sina föräldrar mer lidande.

Barnen glömdes bort 

Under Chiles 17 år av diktatur greps och torterades omkring 35 000 människor. Bland dessa fanns många ungdomar och barn. När Chile blev demokrati och statliga utredningar tillsattes för att ställa diktaturens män till svars glömdes barnen bort. Först när Valech-rapporten blev offentlig blev det synligt att även många barn och unga utstått tortyr och andra lidanden.

- Barnen utsattes för samma grymheter som de vuxna: tortyr, elchocker, förödmjukelser, våldtäkt, hot om att döda föräldrar och syskon, falska avrättningar etctera. Allt sådant hände även barnen.

Andréa Henriquez berättar om en man som greps tillsammans med sina föräldrar när han bara var två år gammal. Under tiden i fånglägret fick han ingen mat, brändes med cigaretter på kroppen och blev så gravt misshandlad att han förlorade hörseln på ena örat. Han fick hjärnskador som gjorde att han blev efterbliven i sin utveckling.

En annan man, som var 17 år när han greps av militären, vittnar om att ha fått elchocker i testiklarna och glasflaskor uppförda i anus. Han fick ingen vård som ung och gick senare i exil. Som vuxen åkte han in och ut på psyket. I dag är han tillbaka i Chile, men har fortfarande grava psykiska problem och klarar inte av att arbeta.
- Och den här mannen är en av dem som inte blivit erkänd av staten som offer, eftersom han saknar dokumentation på det som inträffat.

Brist på dokument 

Att offren saknar dokumentation som bevisar lidandet de utstått är vanligt. Det leder till att de inte har rätt till det stöd och den ersättning som de erkända och dokumenterade offren har. Många av dessa människor har inte kunnat avsluta sin utbildning, kan inte läsa, har ströjobb eller inget jobb alls på grund av psykiska problem, och därmed heller ingen möjlighet att bekosta privat vård.

- Vi kräver inga dokument av dem som kommer till oss och vi tar emot gratis. Om det behövs står vi även för resan hit. Vi vet att många inte har någon möjlighet att komma annars.

Genom konstterapi, samtal och andra aktiviteter, hoppas Ex-menores kunna komma närmare sanningen om vad som hände i Chile under diktaturtiden och närmare rättvisa, men framför allt vill de bidra till en att stötta och läka en skadad generation.

- Staten har aldrig tagit ansvar för dessa människor och gör det inte nu heller. Vi får till exempel inget statligt stöd för vår verksamhet. Det är sorgligt, för det är en last för vårt samhälle som skulle kunna åtgärdas. Det enda de flesta av de drabbade önskar är att brotten erkänns. Att staten går ut offentligt och säger "ja det är sant, det här hände".

Text och foto: Lisa Karlsson

Fotnot: I det senaste numret av tidsskriften Latinamerika kan du läsa Walter och Lorenas berättelser om hur det var att växa upp i diktaturens Chile, och hur det påverkat dem som vuxna.

Röster från Latinamerika

Fakta

Ex-menores


Organisationen Ex-menores har funnits sedan 2004 och har i dag kontor på sju platser i Chile.
Det är en helt ideell organisation som arbetar för att stötta och ge vård till de som var mellan 0 och 21 år under diktaturtiden och som då utsattes för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Målet är erkännande, rättvisa och läkande.
Ex-menores ordnar med konst-terapi verkstäder, psykologsamtal och socialt stöd.
De får inte något statligt stöd utan finansierar sin verksamhet genom egna insamlingar.

Kommentarer

 

En stolt chilener har fortalt sin historie til meg.

Han sa: jeg var med i MIR. vi ønsket væpnet revolusjon for å skape rettferdighet. Vi trente med våpen og vi trente for å tåle tortur.Vi var i mange kamper både i Chile og i naboland. Han og hans likemenn kunne drepe bare med hendene hvis det var nødvendig. De sprengte broer og lagde veibomber. Han var veldig stolt over å tåle tortur og ikke angi sine kamerater eller fortelle hvor de hadde våpen. han fortalte at også barna og konen hans ble torturerte, men han ga seg aldri. han gjorde som han hadde blitt trent til. det ene barnet døde. Som han sa selv  Jeg gir meg aldri og det virket på meg som om han er stolt av det. han fikk tilbud gjennom organisasjoner om å flykte med familien sin, men takket nei. Grunnen var at han var lei av alle feigingene. han ville ikke være feig. Han sa også at familien støttet ham. Det vil si kone og to barn under fem år. Jeg vet ikke hvilken type stat han og hans like ville skapt hvis de hadde vært mange nok. Han er marxist leninist. ps. kamerater som ga totalt etter og begynte å snakke for mye ble drept av sine egne.

sorry ensidig fokus ovenfor. jeg synes det er fælt med alle som ble torturert og drept under diktaturet. De aller fleste var helt uskyldige og selv de som sloss for en marxist leninistisk stat fortjener ikke en slik behandling. Jeg er bare skuffet over et menneske og skal ikke la det gå utover andre. Spesielt ikke de som gjør et viktig arbeid for å hjelpe andre. Sorry