Cristina Kirchners kopplingar till Barrick Gold ifrågasätts i ny bok

På spanska betyder El Mal det dåliga. Det är även titeln på Miguel Bonassos senaste bok om det transnationella gruvföretaget Barrick Gold. Undertiteln på boken lyder "K-modellen och Barrick Gold - mästare och tjänare i utsugningen av Argentina".

Precis som titeln låter framhålla handlar boken i stor utsträckning om presidentparet Kirchner (K-modellen). Tidpunkten för publiceringen av hans kontroversiella bok var allt annat än opportunistisk säger Bonasso själv - just när Cristina Kirchner vunnit valet med 54 procent. "Det dåliga" är ett politiskt, ekonomiskt och socialt system med internationella mästare och lokala tjänare.

På ett thrillerartat vis, precis som han gjort sig känd i sina tidigare verk, vindlar Bonassos berättelse mellan CIA, den argentinska guvernören Luís Gioja och hans bror César Gioja, familjen Bush, hur argentinska politiker som ifrågasätter gruvverksamheten avsätts, Iran-Contras affären, vapenhandlaren Adnan Khashoggi, familjen Kirchner och de andinska glaciärerna, och allt i en rasande fart.

Vem är då denne Bonasso? Han föddes 1940 i Buenos Aires, och utbildade sig till journalist. 1973 var han rådgivare åt Héctor Cámpora under hans mindre än två månader korta presidentperiod. Och det är kanske här vi hittar de första ledtrådarna till Bonassos verk El Mal - hans kopplingar till peronismen. Efter kuppen 1976 blev han dömd till döden av militärjuntan, men lyckades hålla sig undan. Utöver sitt arbete som journalist har han skrivit ett antal böcker.

År 2003 valdes Bonasso till ledamot i det argentinska representanthuset , och 2007 omvaldes han för koalitionen Diálogo por Buenos Aires, vars mandat gick ut den 10 december 2011. Som ledamot har han lett Kommissionen för naturresurser och bevarandet av mänsklig miljö. I sin roll har han presenterat flera lagförslag om skydd av naturresurser, däribland lagen om skydd av argentinska skogar, och lagen om skydd av glaciärer - ett lagförslag som president Cristina Kirchner (tidigare vän till Bonasso) utnyttjade sitt veto för att motverka i november 2008. Dessa uppgifter ger en ytterligare ledtråd och bakgrund till Bonassos bok.

Boken är uppbyggd i en mer eller mindre kronologisk berättelse. Den inleds år 1944 med att Barrick Golds ägare Peter Munk, jude och då 16 år gammal, lyckas fly från det belägrade Budapest med det tåg som Hitler-Tyskland skickade mot pengar och guld, för att rädda 1684 judar till Schweiz. Inledningen sätter stämningen för resten av boken som i mångt och mycket handlar om att visa på gruvföretaget Barrick Golds smutsiga förflutna, med syftet att ifrågasätta deras samtida verksamheter och övergrepp i Argentina - med regeringens Kirchners samtycke.

I början av 1990-talet fanns det fyra gruvprojekt i Argentina, 2003 fanns det 40, och idag 2011 finns det mer än 400. Den explosionsartade utvecklingen kan ses som ett tecken på den politik som inleddes av peronist presidenten Carlos Menem, bland annat med en ny Gruvlag från 1993.

Bonassos främsta tema i boken är hur K-modellen är motsägelsefull i sin diskurs om ett nationellt och folkligt projekt, medan de i själva verket bjuder in transnationella företag och låter dem ta för sig. Detta exemplifieras bland annat med hur Peter Munk i sitt tal till årsstämman i april 2010 sa: "Presidenten för Argentina, presidenten för Chile [...] jag har talat personligen med dem, och det finns inte någon som inte sa: snälla, snälla, snälla Barrick, snälla, investera era pengar i vårt land". Att en företagsledare säger detta behöver ju för den delen inte vara sant, tål att tilläggas.

I bokens mittuppslag visar Bonasso upp fotografier framför allt på presidentskan Cristina Kirchner tillsammans med olika representanter för Barrick Gold. Tillsammans med Peter Munk, eller "Piterman" som hon enligt Bonasso kärvänligt kallar honom, tillsammans med José María Aznar, före detta premiärminister i Spanien och nuvarande internationell chef för Barrick Gold, och tillsammans med finansiären David Rockefeller som i Argentina är mer känd för sin vänskapliga relation med José Alfredo Martinez de Hoz som var ideolog under militärjuntan. Utöver bilderna på Kirchner så finns det även foton från Bulyahulu i Tanzania där offer för dödligt våld och föroreningar från Barricks gruva North Mara visas upp, samt avhysningen av vägblockaden i den argentinska provinsen La Rioja där aktivister förs bort av stridsklädd polis.

På bokens första sida har han med en illustration från ett informationsblad från Barrick där de åskådliggör hur de flyttar glaciärer vid gruvan Pascua Lama, på gränsen mellan Chile och Argentina, med hjälp av bulldozers för att "skydda dem". Barrick Golds miljökonsekvensbeskrivning dolde förekomsten av glaciärer inom brytningsområdet. Området Veladero, i Argentina, ligger i La Reserva de la Biósfera de San Guillermo som ska skyddas av UNESCO. Picolotti, en ung advokat från Cordoba, som var argentinsk miljöminister under 2007-08, påpekade att det fanns risk att projektet Veladero skulle bidra till föroreningar både av grund- och ytvatten. Hon menade även att Pascua Lama skulle producera farligt avfall och röra upp damm och jord som skulle kunna påverka glaciärerna. Picolotti avsattes i december 2008, på grund av påstådd korruption enligt CFK, medan Bonasso menar att det handlade om hennes ifrågasättande av gruvnäringens konsekvenser.

Med sin geografiska placering påverkar projektet Pascua Lama/Veladero en viktig del av den argentinska vattenförsörjningen. Glaciärerna är som nämnt en av Bonassos hjärtefrågor. Han skriver: "Kriget om skogen och glaciärerna handlar rent ut sagt om en kamp mot döden. Skogen försäkrar att vi har luft; glaciärerna vattnet. För människor som bara bryr sig om pengar, och deras tjänare, spelar dessa livsviktiga funktioner ingen roll; de ser bara soja, trä och guld. Det vill säga, pengar." Bonasso liknar regeringens hantering av soja och gruvnäring vid en nygammal form av Bananrepublik, där transnationella företag får sätta kraven, och ekonomin styrs av utländska intressen.

Utöver alla referenser till Barrick Golds ägare och deras förflutna, ges den bi-nationella överenskommelsen mellan Chile och Argentina om integrering av gruvnäringen mellan länderna stort utrymme. Bonasso kallar territoriet som täcker 384.000 hektar "Landet Barrick", medan de argentinska och chilenska regeringarna talar om att avtalet "förstärker historiska band för fred och vänskap". Pascua Lama /Veladero är det första bi-nationella gruvprojektet och den största guldgruvan i Sydamerika. Överenskommelsen, påpekar Bonasso, var både hemlig och illegal, och visar hur Argentina överlät det som borde vara strategiska resurser för staten, till ett privat företag. Bonasso tolkar avtalet som ett argument baserat på att Chiles skatt ligger på 17 procent, medan den argentinska ligger på 35 procent. När det gäller naturresurserna råder det omvända - 10 procent av vattnet som används är chilenskt medan 90 procent är argentinskt och 100 procent av det giftiga avfallet - 320 miljoner ton - hamnar på den argentinska sidan.

En viktig fråga genom stora delar av boken, och i de argentinska diskussionerna om gruvnäringen, är relationen mellan de provinsiella lagstiftningarna i relation till den nationella konstitutionen. I konstitutionen sägs att provinserna har kontroll över naturresurserna, vilket utnyttjats av olika aktörer för att säga att konstitutionens Artikel 41 som handlar om miljöskydd, alltså inte gäller. I San Juan upphävdes lagen om skydd av glaciärer med just denna motivering. Guvernören för San Juan provinsen där Veladero ligger, Luis Gioja, har dessutom anmälts av Fernanda Reyes från partiet Coalición Cívica, för att sitta i regeringens Gruvkommission, och alltså ta beslut om landets förhållningssätt till gruvverksamheten, samtidigt som ha själv äger gruvor och kan vinna ekonomiskt på fördelaktiga lagar om beskattning.

Via Bonassos bok kan vi - beroende på om vi tror på hans kontroversiella beskrivning eller inte - få en insikt i hur den argentinska politiken fungerar. Han kommenterar även den argentinska varianten på försiktighetsprincip: "först förstör vi, sedan ser vi". Och tittar man på dokument som haft som syfte att bjuda in transnationella gruvbolag till Argentina, som "10 Reasons to invest in Argentine mining" från 2001 som kan hittas på nätet, tycks hans beskrivning trovärdig. Där är nämligen några av argumenten hög avkastning, stabilt skatteklimat, en sund lagstiftning samt moderna och effektiva gruvmyndigheter.

Text: Karin Skill, frilansskribent och filosofie doktor i teknik och social förändring