Colombia: Sanning, upprättelse och deltagande för konfliktens offer

Enligt den nyetablerade myndigheten för historiskt minne (Centro Nacional de la Memoria Historica) har 5.7 miljoner personer blivit tvångsförflyttande, 220 000 dödats, över 25 000 försvunnit och nästan 30 000 har mördats under den nästan 50 år långa väpnade konflikten i Colombia. De drabbade har länge väntat på att få göra sin röst hörd och kräver att få veta sanningen om begångna brott och att rättvisa skipas och många menar att offrens deltagande i fredsförhandlingarna
är en förutsättning för att en hållbar och bestående fred i Colombia ska
kunna skapas.

Den interna konflikten har under decennier inte erkänts av den colombianska staten och konfliktens offer har varit praktiskt taget osynliga i juridiska termer. På senare tid har colombiansk lagstiftning dock närmat sig ett erkännande av offrens situation och rättigheter. Lagen om offrens rätt (Ley de Víctimas y Restitución de Tierras) trädde i kraft den 1 januari 2012 och ger bland annat  offren rätt att söka kompensation från staten för övergrepp som begåtts av konfliktens parter (gerillagrupperna Farc och ELN, paramilitära grupper samt de statliga säkerhetsstyrkorna) samt rätt för tvångsförflyttade att få tillbaka sin mark. Lagen har dock kritiserats för att vara för snäv och för att inte fungera i praktiken.

Konfliktens offer är den sista av fem punkter på förhandlingsagendan mellan den colombianska regeringen och Farc på Kuba. Förhandlande parter kommer under denna punkt bland annat att diskutera på vilket sätt offren ska kompenseras ekonomiskt och hur sanningen om begångna brott ska uppdagas.

- Det måste finnas ett tydligt intresse av att komma åt sanningen, där hela samhället erkänner vem som är offer, vilka rättigheter som kränkts, vilka sektorer som gynnats av kriget och framför allt, ett erkännande av offren som individer med rättigheter som ägare av sin egen historia, säger Angela Olaya från tankesmedjan Corporación Nuevo Arco Iris (CNAI).

- Det handlar om mer än ekonomisk kompensation. Sanningen är viktig på ett personlig plan för individuell upprättelse och ett erkännande av ansvar från de som begått brotten. Att sanningen kommer fram att den tvångsförsvunna sonen inte var gerillamedlem eller brottsling som han beskyllts för, betyder allt för en mor, menar människorättsförsvararen Nancy Fiallo.

Frågan återstår hur sanningen om de begångna brotten ska offentliggöras och föras upp till diskussion.

- Det måste finnas en grundlig diskussion om vad som hänt i Colombia och ett sätt att få ut så mycket som möjligt av en sådan diskussion är genom att installera en sanningskommission där konfliktens offer har en deltagande roll, säger Diana Gómez.

Förslaget om att etablera en sanningskommission som metod för rekonstruktion av våldet och del av övergångsrättvisa har kommit från flera håll. Farc har sagt att de stödjer bildandet av en sanningskommission, medan regeringen hittills varit mer tveksam.

Lagverk för fred - ökar risken för straffrihet?

Några månader innan de colombianska fredsförhandlingarna offentliggjordes, hade president Santos gjort viktiga ändringar i den colombianska lagstiftningen för att breda väg för en eventuell fred; den konstitutionella reformen Juridiskt ramverk för fred (Marco Jurídico para la Paz) som bland annat möjliggör beviljandet av amnesti för högtuppsatta gerillamedlemmar som anklagas för brott mot mänskligheten har kritiserats för att öppna portarna till straffrihet.

Jose Miguel Vivanco från Human Rights Watch menar att internationella fördrag tvingar den colombianska staten att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna och mot internationell humanitär rätt men att den nya reformen strider mot dessa överenskommelser vilket innebär en stor risk för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten att gå ostraffade. Även flera människorättsorganisationer har uttryckt stor oro inför lagen.

Men hur känner konfliktens offer om förlåtelse och rättvisa? Kan man förlåta för att gå vidare?

- Många vet att för att bryta denna våldsspiral och skapa en hållbar fred, är det nödvändigt att göra vissa medgivanden. Men inte till vilket pris som helst, säger Angela Olaya

- Ett fredsavtal kan inte undertecknas om inte rättvisa för konfliktens offer skipas. Det är också fundamentalt att det finns garantier om att det aldrig kommer att hända igen, menar Diana Gómez.

Konfliktens offers deltagande i fredsprocessen

Fredssamtalen på Kuba har kritiserats för att utesluta konfliktens offer och det civila samhället från förhandlingarna. Under fredsprocessen har offren tagit saken i egna händer för att göra sin röst hörd och den 9 april, på dagen som blivit utsedd till den nationella dagen för historiskt minne och solidaritet för offren, anordnades stora demonstrationer för fred runt om i landet. Många har även deltagit i regionala forum för att diskutera fredsagendan.

En portal på internet, mesadeconversaciones.com.co har fungerat som en kanal för deltagande, där det civila samhället har kunnat ge förslag och lämna kommentarer. Hittills har 5343 förslag till fredsavtalet inkommit.

Ivan Cepeda menar att konfliktens offers deltagande i fredsprocessen är en förutsättning och att de två förhandlande parterna måste rikta sig till offren och förklara hur de ska anta sitt ansvar för de brott som de begått.

I början av oktober samlades regionala diskussionsgrupper för konfliktens offer på nationell nivå för att utse 46 personer som ansvarar för att konkretisera planerna inom ramen för lagen om offrens rätt. Den statliga myndigheten Ombudsman håller i projektet och myndigheten har vädjat till regeringen att låta offren göra sin röst hörd på Kuba. De 46 demokratiskt utvalda ledarna skulle i så fall representera den väpnade konfliktens 5 781 710 registrerade offer.

Det är ännu oklart om konfliktens offer kommer att få vara direkt delaktiga i fredsförhandlingarna och i så fall vilken roll de skulle få. Ännu är det några punkter kvar på fredsagendan innan konfliktens offer ska diskuteras. En sak är dock säker; om klartecken ges är offren redo att ställa ansvariga till svars, stå upp för sina rättigheter och tillsammans försöka konstruera en hållbar och bestående fred i Colombia.

Text och foto: Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá