"90 procent av hjälpen kommer från civila"

Ett år har gått sedan Chile drabbades av en av historiens kraftigaste jordbävningar. I över två minuter skakade det 8.8 gradiga skalvet om flera regioner i landet. Men medan president Piñera nu berättar i media om ekonomins starka återhämtning och de lyckade återuppbyggnadsprojekten, växter frustrationen och desperationen bland alla dem som förlorade allt och som fortfarande inte har något.

- CNN, Canal 13, Radio ADN, La Tercera... Alla stora medier har journalister som springer här hela tiden, de frågar oss om allt möjligt och vi berättar hur det är, men sedan händer ingenting. Inget varken sänds på tv eller trycks i tidningen om hur vi har det!

Den äldre mannen i kiosken, på förläggningen för jordbävningsoffer utanför fiskebyn Dichato, spottar fram orden.

- Därför tänker jag inte säga något om hur det varit. Jag håller käften.

Händerna som han vilt gestikulerar med darrar av ilska. Och snart bubblar frustrationen ut i detaljerade besvikelser över människorna i byns tillfälliga tillvaro, som hela tiden blir längre och längre.

Bilden människorna i de drabbade områdena ger av deras situation, och av hur de haft det under året, stämmer dåligt med den bild Chiles president, Sebastian Piñera, målar upp när han talar i media. Enligt honom har återhämtningen varit lyckad; alla offer har fått tak över huvudet och en säng att sova i, och det som inte gjorts redan är på god väg att bli gjort.

- Chile har långt ifrån gett vika, vi har istället rest oss upp igen. I dag kan vi se att även Dichato är på väg att återhämta sej, sa president Sebastian Piñera, under sitt senaste besök i Dichato.

Byn som spolades bort

I Dichato bor omkring 5300 människor. Byn ligger mellan bergen i en liten vik, där finns en vacker strand som tidigare somrar svämmat över av turister. Längs strandpromenaden var där förr flera restauranger och butiker. Invånarna levde av turismen och fisket. Men sedan jordbävningen för ett år sedan finns där ingenting. Byn spolades bokstavligt talat bort och arbetena och bostäderna med den.

Få turister har valt Dichato som semesterort i sommar.

I dag ligger en handfull provisoriska matställen längs strandpromenaden. De flesta tomma på folk. På stranden ligger några enstaka turister. Ingen badar.

- I mars måste vi stänga igen. Regeringen har förstatligat marken närmast strandpromenaden. De ska bygga en aveny sägs det, säger servitrisen på restaurangen La Casona.

Vad hon ska göra då vet hon inte. Och hon är inte ensam. Av de 2 miljoner människor som drabbades av jordbävningen förlorade tusen och åter tusen sina arbeten. Fiskarnas båtar gick sönder i tsunamin, skolor, sjukhus, kontor, butiker och mängder av andra arbetsplatser raserades. Många hade bokstavligt talat ingen arbetsplats att gå tillbaka till och inte några pengar att bygga upp en ny.

Ströjobb blir räddningen

Lorena Muñoz arbetade som sekreterare på en skola i Concepción, den stad som låg närmast jordbävningens epicentrum. Skolan förstördes av skalvet och Lorena förlorade jobbet. De första månaderna fick hon hjälppengar från staten, men sedan slutade de att komma. Lorena började hjälpa till att sälja grönsaker på marknaden, ta ströjobb här och där. Nu säljer hon bilförsäkringar på gatan i centrala Concepción. Även det ett temporärt jobb, i mars måste alla bilägare ha presenterat sin försäkring och Lorena måste hitta en ny inkomstkälla. Igen.

- Det här året har varit hemskt. Många är arbetslösa, utan ordentliga bostäder, hjälppengarna har förskingrats innan de nått fram, liksom mat och andra nödvändigheter. Och återuppbyggnaden har man inte kommit någonstans med. Den står stilla. Regeringen borde byta ut hela administrationen! Så det blir ordning, säger hon.

En äldre man kommer fram för att köpa en försäkring. Glatt tar han fram en bunt sedlar och skriver under sitt namn på kupongen. Lorena ler. Äntligen en kund.

Lorena Muñoz och hennes dotter Valentina säljer bilförsäkringar i Concepción.

- Enligt mig är Chile redan på fötter igen. Det ser du väl själv? Det är ingen som lider här. Och det kan vi tacka regeringen för! Den bästa vi haft! Säger mannen, Roberto Gonzalez, som kommentar till hur året sedan jordbävningen varit.

Lorenas leende stelnar.

- Men pengarna som borgmästarinnan här i Concepcion svindlat bort då? Vad säger du om det? Om att hon hjälpt vänner och bekanta som inte drabbats av jordbävningen i stället för de som verkligen var nödsatta? Frågar hon.

- Det där vet jag inte om, säger Roberto Gonzalez.

Lorena byter samtalsämne.

Kanske känner hon som mannen i kiosken i Dichato. Att det är bättre att hålla käften.

Saknar dialog

Fernando Valenzuela Luengo, styresman i en av Dichatos bostadsföreningar kör en annan taktik. Han är tillmötesgående, tydlig och lugn när han, för säkert hundrade gången, berättar för en journalist om året som gått.

- 90 procent av all hjälp vi fått kommer från civila. Från Chiles folk. Det staten hjälpt oss med är ytterst lite, säger han.

Kanske har alla gånger han berättat om situationen trubbat av honom. Varken upprördhet eller bitterhet hörs i rösten.

- Det största problemet har varit, och är, bristen på dialog. Staten fattar beslut om oss utan att låta oss vara med och påverka, eller fråga oss vad det är vi behöver, förklarar han.

Fernando Valenzuela Luengo i sin tillfälliga bostad på förläggningsbyn i Dichato.

Han tar handfaten som placerats ut intill en av huslängorna, i den stora tillfälliga förläggningsbyn på kullen, som ett exempel. Ingen använder dom.

- Vi hade hellre placerat ut dem här och där utanför husen. Och allra helst fått vatten indraget.

Husen kan jämföras med enkla friggebodar. Ett cirka fem kvadratmeter stort rum med plankväggar isolerade med frigolitskivor och plåttak. Här ska ännu en regning och kylig vinter spenderas.

- Det kommer nog att bli kallt. Men det kommer i alla fall inte att regna in i våra hus, säger Fernando, och påpekar att dessa ändå är lyxvarianten av tillfälliga bostäder, på andra ställen bor drabbade i träskjul som bara har trätak och träluckor till fönster.

Vill att återuppbyggnaden startar

Om Fernando fick önska skulle han se att återuppbyggnaden av byn tog fart så att människor kom i arbete igen, och så att de som vill kan flytta tillbaka ner till byn. Men återuppbyggnaden har inte ens börjat. Det ända som hänt är att rasmassorna och skroten städats bort.

- Människor här är frustrerade och arga. Många är i ett desperat ekonomiskt läge. De har inga pengar att betala barnens skolgång med, eller lånen på husen de en gång hade och ännu mindre pengar att investera i nya verksamheter.

- Staten har pengar att lägga på återuppbyggnaden, men initiativet saknas, säger Fernando.

Huslängor i förläggningsbyn i Dichato.

Den 26 februari, dagen innan årsdagen för jordbävningen, turnerar Sebastian Piñera runt i de drabbade områdena, talar om återuppbygganden, hedrar de som inte längre är i livet.

Samtidigt arrangeras flera demonstrationståg i de mest förfallna städerna. I Constitución samlas över tusen drabbade för att visa sitt missnöje. På deras plakat står budskap som El gobierno miente Consitución sin reconstruccion - Regeringen ljuger, Constitición är utan återuppbyggnad.

Text och foto: Lisa Karlsson, Latinamerikagrupperna

Fakta

Jordbävningen i siffror:

2 miljoner drabbade människor, det vill säga 10 procent av Chiles befolkning. 

521 Döda människor, enligt regeringens officiella siffror. 799 döda, enligt History channels granskningar.  

800 000 Skadade hus och byggnader

79 Skadade sjukhus

4013 Skadade skolor

4200 Förstörda fiskebåtar